34. Selen (Se)

33. Arsenik (As) <— 34. Selen (Se) —> 35. Brom (Br)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Selen
https://en.wikipedia.org/wiki/Selenium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 78,96 u
Utseende: Grå metallisk glans

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): gray: 4.81 g/cm³, alpha: 4.39 g/cm³, vitreous: 4.28 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 3.99 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 494 K (217 °C)
Kokpunkt: 958,8 K (685 °C)
Molvolym: 16,42 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 6,694 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 26,3 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 25,363 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 115 (103) pm
Kovalent radie: 116 pm
van der Waalsradie: 190 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Ar] 3d¹⁰ 4s² 4p⁴
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 6

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −2, −1, +1, +2, +3, +4, +5, +6
Oxider (basicitet): (starkt sur)
Elektronegativitet (Paulingskalan): 2,48

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 3350 m/s
Termisk expansion: 37 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Värmeledningsförmåga: amorphous: 37 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Elektrisk konduktivitet: amorphous: 0.519 W/(m⋅K)
Magnetism: Diamagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: −25.0×10⁻⁶ cm³/mol (298 K)
Youngs modul: 10 GPa
Skjuvmodul: 3,7 GPa
Bulks modul: 8,3 GPa
Poissons konstant: 0,33
Mohs hårdhet: 2,0
Brinells hårdhet: 736 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7782-49-2
EG-nummer:
Pubchem:
RTECS-nummer:

Historia

Namnursprung: Efter Selene, grekisk mångudinna
Upptäckt och första isolation: Jöns Jakob Berzelius and Johann Gottlieb Gahn (1817)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
72Se	{syn}	8.4 d	ε γ	72As
74Se	0.86%	Stabil
75Se	{syn}	119.8 d	ε γ	75As
76Se	9.23%	Stabil
77Se	7.60%	Stabil
78Se	23.69%	Stabil
79Se	Spår	3.27×105 y	β−	79Br
80Se	49.80%	Stabil
82Se	8.82%	1.08×1020 y	β−β−	82Kr

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_selenium

---

Selen

Selen, (latinskt namn Selenium) är ett icke-metallisktgrundämne, som bland annat förekommer i jorden och i viss rök och damm. Det är ett spårämne men är mycket giftigt i större mängder. Selenbrist på grund av dålig kost är ovanligt. Selen förekommer i olika former. Amorft selen är rött med en densitet av 4,26. Kristallinskt selen finns i brunsvart, röd och grå form, densitet 4,28. Metalliskt selen har densiteten 4,79.

Historia

Jacob Berzelius undersökte hösten 1817 ett rödaktigt slam från blykamrarna i Gripsholms svavelsyrefabrik. De första resultaten tolkades som att slammet kunde innehålla tellur. Svavelråvaran var pyrit från Falu gruva som även innehöll selenhaltiga sulfosalter. Några tellurhaltiga mineral var dock inte kända från Falu gruva. Efter fortsatta grundliga undersökningar i Stockholm kunde han i början av 1818 fastslå och tillkännage att slammet inte innehöll tellur utan det var ett nytt grundämne. Eftersom tellur uppkallats efter Jorden, namngavs selen efter Månen (grekiska Selene, månen). för att utmärka dess släktskap med tellur. Selens fotoelektriska egenskaper upptäcktes år 1873.

Människans selenomsättning

Selen intas med födan, där den finns i olika former. Största källorna till selen är paranötter, kött, fisk, skaldjur, inälvsmat, ägg, fågel och mjölkprodukter. Grönsakers selenhalter är beroende på var de odlats. Svenska grönsaker är jämförelsevis selenfattiga.

Oavsett form upptas selen mycket lätt av tarmen och i lungorna. Därifrån insöndras det till blodet och ingår sedan i flera molekyler som är livsnödvändiga. Överskott inom normalnivåerna lämnar kroppen via utsöndringen.

Fysiologisk betydelse

Selen ingår i flera viktiga processer i kroppen och finns därför i alla celler. Koncentrationen är dock högre i könskörtlar och sädesceller. I kroppen ingår selen i vissa proteiner. Människan har 25 olika gener för att bilda dessa selenproteiner. Dessa proteiner består av en särskild aminosyra, selenocystein, som är reaktiv. I proteinform ingår selen i flera katalyserande enzymer som är centrala för metabolismen.

Selenprotein är i glutationperoxidas en antioxidant likt vitamin-E men är cirka tusen gånger mer aktivt än E-vitamin. Det förhindrar effektivt oönskade jäsningsprocesser och är därför viktigt för cellernas syreförsörjning. Det katalyserar cellernas andningsprocesser, stimulerar immunförsvaret, levern och de avgiftande processerna. Det skyddar cellerna mot giftiga substanser som kvicksilver och kadmium.

Selen ingår i ett protein som omvandlar ämnesomsättningshormonerna tyroxin till trijodtyronin. Nivåerna av selen sjunker vid allvarliga kroppsskador, vilket leder till en minskad konvertering av tyroxin till trijodtyronin.

Selenbrist

Vid brist på selen kan ett antal besvär uppstå, exempelvis lever-, hjärt- och cirkulationssjukdomar, däribland åderförkalkning och för högt blodtryck, sterilitet, impotens och ålderdomsbesvär, muskel- och ledbesvär, grå starr, hudbesvär och cancer i njurar, urinblåsa, magsäck, tarmar, lungor, hud, bukspottkörtel, lever och svalg. Möjligtvis även cystisk fibros. Euthyroid-sick syndromes.

Vegetarianer, i synnerhet de som äter nordiska grönsaker, brukar rekommenderas att ta extra selentillskott.

Vid selenbrist brukar natriumselenit eller selendioxid monohydrat utskrivas, två särskilda selenföreningar.

Överdosering

Vid för höga värden av selen påverkas mag- och tarmkanalen, och håret och naglarna växer långsammare. Erytrocytvärdet ökar, och om tillståndet är kritiskt kan förgiftning uppstå. Människor med för höga selennivåer kan lukta vitlök.

Selenhalter

Det rekommenderade dagliga intaget för barn är 10–30 μg, för kvinnor 40 μg (gravida/ammande 55 μg), och för män 40–50 μg. Blodnivåerna av selen brukar ligga mellan 60 och 120 µg/L.

I Livsmedelsverkets senaste rikstäckande undersökning av kostvanor i den svenska befolkningen, Riksmaten – 2010-11, var det rapporterade intaget av selen per dag i genomsnitt 42 μg för kvinnor, 50 μg för män och 46 μg för hela gruppen i undersökningen.

H-fraser	H301+H331, H373, H413
P-fraser	P261, P304+P340, P311, P330