73. Tantal (Ta) <— 74. Wolfram (W) —> 75. Rhenium (Re)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Volfram
https://en.wikipedia.org/wiki/Tungsten

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 183,84 u
Utseende: Grå-vit glänsande

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 19.3 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 17.6 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 3 695 K (3 422 °C)
Kokpunkt: 5 828 K (5555 °C)
Molvolym: 9,47 × 10^-6 m³/mol
Värmevärde:
Smältvärme: 35,4 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 824 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 24.27 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 135 (193) pm
Kovalent radie: 146 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹⁴ 5d⁴ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 32, 12, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −4, −2, −1, 0, +1, +2, +3, +4, +5, +6
Oxider (basicitet): Mild syra
Elektronegativitet (Paulingskalan): 2.36

Diverse

Kristallstruktur: kubisk rymdcentrerad packning
Ljudhastighet: 5174 m/s
Termisk expansion: 4.5 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Värmeledningsförmåga: 173 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 18,9 × 10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: 52.8 nΩ⋅m (at 20 °C)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +59.0×10⁻⁶ cm³/mol (298 K)
Youngs modul: 411 GPa
Skjuvmodul: 161 GP
Bulks modul: 310 GPa
Poissons konstant: 0.28
Mohs hårdhet: 7,5
Vickers hårdhet: 3430–4600 MPa
Brinells hårdhet: 2000–4000 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-33-7

Historia

Namnursprung: W”: from Wolfram, originally from Middle High German wolf-rahm ’wolf’s foam’ describing the mineral wolframite
Upptäckt och första isolation: Juan José Elhuyar and Fausto Elhuyar (1783)

Isotoper

Iso­top	Förekost	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
180W	0.12%	1.8×1018 y	α	176Hf
181W	{syn}	121.2 d	ε	181Ta
182W	26.50%	Stabil
183W	14.31%	Stabil
184W	30.64%	Stabil
185W	{syn}	75.1 d	β−	185Re
186W	28.43%	Stabil

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_tungsten

---

Wolfram

Volfram är ett metalliskt grundämne som upptäcktes 1783 av Carl Wilhelm Scheele. Volfram har den högsta smältpunkten av alla metaller och används därför bland annat i glödlampor.

Historik och namn

Metallen volfram upptäcktes 1783 av de spanska bröderna J.J. och Don F. de Elhuyar, när de lyckades reducera och få fram en oren metall. Två år tidigare hade Carl Wilhelm Scheele varit det nya grundämnet på spåren när han påvisat den dittills okända ”tungstenssyran”. Scheele var den som offentliggjorde spanjorernas slutliga upptäckt och den som med viss orätt kom att bli förknippad med upptäckten. Mineralet scheelit, där ”tungstenssyran” ingick, var redan känt och hade 1751 fått namnet tungsten på grund av sin höga densitet.

Tidigare hade ett annat mineral i tysk bergshantering kallats Wolfram (”vargfradga”), och ”volfram” var det namn bröderna de Elhuyar gav sitt nya grundämne. Scheeles tungsten blev också en spridd benämning, men numera syftar tungsten i svenska språket enbart på scheelit. På engelska kallas grundämnet dock fortfarande tungsten, och motsvarande ord finns på bland annat franska, portugisiska, italienska, turkiska och hebreiska. Symbolen W och det nutida svenska namnet volfram kommer från tyska ”Wolf Rahm”. Det tyska namnet syftar på det ”varglika” sätt på vilket grundämnet reagerade med smält tenn.

Egenskaper

Volframs mest kännetecknande egenskap är dess höga smältpunkt, 3 695 Kelvin, den högsta bland alla metaller och näst högst bland alla grundämnen. Kokpunkten är 5 828 Kelvin, vilket är högst av alla grundämnen. Volfram har också en anmärkningsvärt hög dragstyrka, ungefär 2 000–3 500 MPa vid 25 °C.

Volfram är den enda metallen från den tredje övergångsmetallserien som förekommer i biomolekyler. Volfram är också det tyngsta kända ämnet som används av levande organismer.

Användning

Volfram används främst vid metallbearbetning och gruvdrift samt till byggnadsmaskiner. Oftast används då väldigt hårda volframkarbider som WC och W₂C. Det näst största användningsområdet är i lampor och andra elektriska tillämpningar. Eftersom volfram tål mycket höga temperaturer används det i glödtrådar till glödlampor men även i elektroder för TIG-svetsning. Kalcium- och magnesiumvolframater kan också användas i lysrör. Wolframlampor används flitigt i spektrofotometer, då det är en utmärkt källa till kontinuerligt synlig och infraröd strålning, med användbar strålning i våglängderna 320–2 500 nm. Ferrovolfram används ofta till legering och man använder det till stålverktyg och snabbstål.

Förekomst

Volfram är ett mycket sällsynt grundämne. Halten av ämnet i jordskorpan är endast cirka 1 g/ton. Ämnet förekommer också endast i låga koncentrationer i jordens hydro- och biosfärer. Halten i havsvatten är endast cirka 0,1 mg/ton.

Ungefär hälften av världens volframtillgångar finns i Kina. Också Ryssland, USA, Kanada, Sydkorea och Bolivia har betydande tillgångar. Scheelit har i Sverige brutits bland annat i gruvan i Yxsjöberg.

Volfram förekommer inte i ren form i naturen. Den främsta gruppen av volframföreningar är volframaterna. Förutom volframaterna känner man även till några sulfider, ett silikat och en oxyklorid, men dessa är väldigt sällsynta. De ekonomiskt mest viktiga volframmineralen är scheelit och volframit.

H-fraser	H315, H319
P-fraser	P264, P280

72. Hafnium (Hf) <— 73. Tantal (Ta) —> 74. Wolfram (W)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tantal
https://en.wikipedia.org/wiki/Tantalum

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 180,947 9 u
Utseende: Grå-blå

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 16.69 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 15 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 3 290 K (3 017 °C)
Kokpunkt: 5 731 K (5 458 °C)
Molvolym: 10,85 × 10-6 m3/mol
Smältvärme: 31,6 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 743 kJ/mol
Specifik värmekapacitet:
Molär värmekapacitet: 36.57 kJ/mol

Atomära egenskaper

Atomradie: 145 (200) pm
Kovalent radie: 138 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹⁴ 5d³ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 32, 11, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −3, −1, 0, +1, +2, +3, +4, +5
Oxider (basicitet): Svag syra
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,5

Diverse

Kristallstruktur: Kubisk
Ljudhastighet: 3 400 m/s
Termisk expansion: 6.3 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Värmeledningsförmåga: 57.5 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 7,61 × 10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: 131 nΩ⋅m (at 20 °C)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +154.0×10⁻⁶ cm³/mol (293 K)
Youngs modul: 186 GPa
Skjuvmodul: 69 GPa
Bulks modul: 200 GPa
Poissons konstant: 200 GPa
Mohs hårdhet: 6½
Vickers hårdhet: 870–1200 MPa
Brinells hårdhet: 440–3430 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-25-7

Historia

Upptäckt: Anders Gustaf Ekeberg (1802)
Första isolation: Heinrich Rose (1844) (Recognized as a distinct element by)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
177Ta	{syn}	56.56 h	ε	177Hf
178Ta	{syn}	2.36 h	ε	178Hf
179Ta	{syn}	1.82 y	ε	179Hf
180Ta	{syn}	8.125 h	ε β−	180Hf 180W
180mTa	0.012%	Stabil
181Ta	99.988%	Stabil
182Ta	{syn}	114.43 d	β−	182W
183Ta	{syn}	5.1 d	β−	183W

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_tantalum

---

Tantal

Tantal är ett sällsynt, duktilt, grått, glänsande och hårt metalliskt grundämne med mycket hög smältpunkt och hög korrosionsresistens. Tantal täcks spontant av ett skyddande oxidskikt vilket gör att metallen inte angrips av syror. Tantal används därför bland annat i kemisk apparatur. Denna egenskap har även gjort tantal till ett sedan 1960-talet efterfrågat ämne för tillverkning av högkvalitativa elektrolytkondensatorer, tantalelektrolytkondensatorer, gemenligen i kortform kallade tantalyter. Sådana kondensatorer används i all slags utrustning med elektronik, där krav på små dimensioner motiverar deras höga pris.

Historia och etymologi

Tantal upptäcktes år 1802 av svensken Anders Gustaf Ekeberg i två prov, ett från Ytterby gruva på Resarö i Stockholms skärgård och ett från Kimito i Egentliga Finland, då en del av det svenska riket. Namnet han gav det nya ämnet anspelar på dess kemiska egenskap: ”Sjelfva recruten bland metallerne kallar jag TANTALUM, dels för at följa bruket, som gillar namn ur Mythologien, dels för at alludera på dess oförmögenhet at, midt i öfverflödet af syra, däraf taga något åt sig och mättas.” alltså namn efter den antika mytologins Tantalos.

Tantalit och malmmineral med tantal och niob

Ett blandmineral som innehåller betydande halt tantal är tantalit. I blandmineralet ingår ofta det järnhaltiga mineralet tantalit-(Fe), tidigare kallad ferrotantalit samt manganhalig tantalit-(Mn) (tidigare manganotantalit). Dessutom kan tantal i blandmineralet ersättas av niob helt eller delvis som en fast lösning. Om niob överväger kallas den fasta lösningen columbit ((Fe,Mn)Nb₂O₆). Då det inte alltid går att på yttre kännetecken särskilja tantalit och columbit brukar de sammanfattas som coltan.

I tantalit kan tantalhalten uppgå till 58 % och då är niobhalten minst 1,5 %. I columbit kan tantalhalten vara låg medan niobhalten kan uppgå till 54,5 %.

Den snabba ökningen av efterfrågan på tantalmineral (coltan) under 1990-talet har lett till omfattande illegal utvinning i bland annat Kongo-Kinshasa, vilket resulterat i miljöförstöring och utgjort en drivkraft till militära konflikter.

Eftersom tantal har kemiska egenskaper liknande niobs förekommer de också ofta tillsammans i malmmineral för tantal. Några exempel på sådana malmmineral utöver de två ovan nämnda är:
Mikrolit (Ca,Na)₂(Ta,Nb)₂O₆(OH,F)
Pyroklor (Ca,Na)₂(Nb,Ta)₂O₆(OH,F)
Tanteuxenit-(Y) (Y,Ce,Ca,U,Th)(Ta,Nb,Ti)₂O₆
Euxenit (Y,Ca,Ce,U,Th)(Nb,Ta,Ti)₂O₆
Yttrotantalit-(Y) (Y,CaFe²⁺U,Th,)(Ta,Nb)O₄
Samarskit (Y,Fe³⁺Fe²⁺U,Th,Ca)(Nb,Ta)O₄
Tapiolit (Fe,Mn)(Ta,Nb)₂O₆
Fergusonit REE(Nb,Ta)O₄ (REE=sällsynta jordartsmetaller)

Separation av tantal från niob

Tantalit innehåller, förutom grundämnet tantal även en varierande mängd av grundämnet niob. Dessa två grundämnen är mycket lika och därmed svåra att separera. De kan dock skiljas åt med olika metoder. Traditionellt har framför allt två metoder använts. Den första bygger på att man överför niob och tantal till klorid-form (NbCl₅ respektive TaCl₅) varefter de skiljs och renas genom destillation. Den andra metoden bygger på fraktionerad kristallisation där metallerna överförs till fluoridform med fluorvätesyra och kaliumfluorid. Tantal bildar kaliumfluorotantalat (K₂TaF₇) som kristalliseras ut medan niob bildar ett oxifluoroniobat med högre löslighet som inte kristalliserar förrän pH ändras. Denna metod kom dock i mitten av 1900-talet att ersättas av metoder som bygger på vätskeextraktion. Det kan till exempel ske genom att mineral med de båda ämnena löses i till exempel fluorvätesyra, extraheras över till en organisk fas av till exempel metylisobutylketon, tributylfosfat eller 1-oktanol, och därefter selektivt extraheras tillbaka till en vattenfas och sedan fälls ut till exempel med hjälp av kaliumfluorid eller ammoniak. Denna princip har sedan vidareutvecklats till metoder där faserna separeras med membran.

H-fraser	H228
P-fraser	P210, P280, P370 + P378

71. Lutetium (Lu) <— 72. Hafnium (Hf) —> 73. Tantal (Ta)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hafnium
https://en.wikipedia.org/wiki/Hafnium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 178.486(6) u
Utseende: Grå metallisk

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 0,08988 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 70 g/dm³ (fast: 76,3 g/dm³)
Densitet (vid kokpunkten): 70,99 g/dm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 2 506 K (2 233 °C)
Kokpunkt: 4 876 K (4 603 °C)
Molvolym: 13,44 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 24,06 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 575 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 25.73 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 155 (208) pm
Kovalent radie: 175±10 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹⁴ 5d² 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 32, 10, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −2, 0, +1, +2, +3, +4
Oxider (basicitet): Amfoterisk
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,3

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 3 010 m/s
Termisk expansion: 5.9 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Värmeledningsförmåga: 23.0 W/(m⋅K)
Elektrisk resistivitet: 331 nΩ⋅m (at 20 °C)
Elektrisk konduktivitet: 3,12 × 10⁶ A/(V × m)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +75.0×10⁻⁶ cm³/mol (at 298 K)
Youngs modul: 78 GPa
Skjuvmodul: 30 GPa
Bulks modul: 110 GPa
Poissons konstant: 0.37
Vickers hårdhet: 1520–2060 MPa
Brinells hårdhet: 1450–2100 MPa
Mohs hårdhet: 5,5

Identifikation

CAS-nummer: 7440-58-6

Historia

Namnursprung: Efter Hafnia. Latin for: Copenhagen, where it was discovered
Förutsägelse: Dmitri Mendeleev (1869)
Upptäckt och första isolering: Dirk Coster and George de Hevesy (1922)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
172Hf	syn	1.87 y	ε	172Lu
174Hf	0.16%	2×1015 y	α	170Yb
176Hf	5.26%	stable
177Hf	18.60%	stable
178Hf	27.28%	stable
178m2Hf	syn	31 y	IT	178Hf
179Hf	13.62%	stable
180Hf	35.08%	stable
182Hf	syn	8.9×106 y	β−	182Ta

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_hafnium

---

Hafnium

Hafnium är ett silvergrått metalliskt grundämne med kemiskt tecken Hf. Hafnium används i bland annat radiorör och glödlampor. Det återfinns i olika zirkoniummineral. Namnet kommer av Hafnia, som är det latinska namnet för Köpenhamn.

Grundämnet upptäcktes där 1923 av Dirk Coster och George de Hevesy sedan Niels Bohr med utgångspunkt från sin atomteori 1922 hade förutsagt dess existens.

Användning

Hafnium absorberar neutroner bra och används ibland i kärnkraftverk för att absorbera neutroner. Det kan också användas i legeringar med bland annat järn och titan.

Ett hafnium-baserat material är kandidat för en High-K-isolering som kommer att användas i framtida generationers processorer. High-K (kappa) = hög dielektrisk konstant (relativ permittivitet).

Intel och IBM har forskat inom området och har funnit att hafnium-baserade material är bättre isolatorer än kiseldioxid, vilket gör att man kan producera chip som är snabbare, mindre och mer energisnåla. Intel har nu börjat tillverka 45-nanometersprocessorer med hafnium.

Framställning och förekomst

Hafnium separeras från zirkonium (som har liknande egenskaper) genom vätske-vätske-extraktion.

I naturen förekommer hafnium i olika zirkoniummineral.

H-fraser	H228
P-fraser	P210, P240, P241, P280, P370 + P378

70. Ytterbium (Yb) <— 71. Lutetium (Lu) —> 72. Hafnium (Hf)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lutetium
https://en.wikipedia.org/wiki/Lutetium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 174,967 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 9.841 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 9.3 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 936 K (1 663 °C)
Kokpunkt: 3 668 K (3 395 °C)
Molvolym: 17,78 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 18,6 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 355,9 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 26.86 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: empirical: 174 pm
Kovalent radie: 187±8 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹⁴ 5d¹ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 32, 9, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3
Oxider (basicitet): Svag basisk oxid
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,27
Elektronegativitet (Allenskalan):

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Termisk expansion: poly: 9.9 µm/(m⋅K) (at r.t.)
Värmeledningsförmåga: 16.4 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 1,85·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: poly: 582 nΩ⋅m (at r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Youngs modul: 68.6 GPa
Skjuvmodul: 27.2 GPa
Bulks modul: 47.6 GPa
Poissons konstant: 0.261
Vickers hårdhet: 755–1160 MPa
Brinells hårdhet: 890–1300 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7439-94-3

Historia

Namnursprung: Efter Lutetia, Latin for: Paris, in the Roman era
Upptäckt: Carl Auer von Welsbach and Georges Urbain (1906)
Första isolation: Carl Auer von Welsbach (1906)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Half-life (t1/2)	Decay mode	Pro­duct
173Lu	{syn}	1.37 y	ε	173Yb
174Lu	{syn}	3.31 y	ε	174Yb
175Lu	97.401%	Stabil
176Lu	2.599%	3.78×1010 y	β−	176Hf

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_lutetium

---

Lutetium

Lutetium är ett grundämne som tillhör de sällsynta jordartsmetallerna. I enlighet med sin placering i det periodiska systemet tillhör lutetium övergångsmetallerna, men på grund av sina egenskaper placeras ämnet ofta bland lantanoiderna.

Ämnet kallades tidigare, särskilt i tysk litteratur, cassiopeium med kemiskt tecken Cp.

Namnet Lutetium kommer av Lutetia, det forntida namnet på Frankrikes huvudstad Paris; grundämnet upptäcktes 1907 av fransmannen Georges Urbain och oberoende av honom av österrikaren Auer von Welsbach.

Förekomst

I naturen förekommer lutetium i blandning med andra lantanoider, främst i mineralen monazit och gadolinit. Halten i jordskorpan är 0,8 ppm.

Användning

Den radioaktiva isotopen lutetium-177 kan användas för behandling av cancer. Genom att koppla lutetium-177 till bärarmolekylen oktreotat kan sammansättningen (kallad ¹⁷⁷Lu-DOTATATE) användas för behandling av neuroendokrina tumörer.

H-fraser	H228
P-fraser	P210

69. Tulium (Tm) <— 70. Ytterbium (Yb) —> 71. Lutetium (Lu)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lutetium
https://en.wikipedia.org/wiki/Lutetium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 173,04 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 6.90 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 6.21 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 097 K (824 °C)
Kokpunkt: 1 467 K (1 194 °C)
Molvolym: 24,84 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 7,66 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 128,9 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 26.74 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 175 (222) pm
Kovalent radie: 187±8 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹⁴ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 32, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3
Oxider (basicitet): Svag bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,1

Diverse

Kristallstruktur: face-centered cubic (fcc)
Ljudhastighet: 1590 m/s (at 20 °C)
Termisk expansion: β, poly: 26.3 µm/(m⋅K) (r.t.)
Värmeledningsförmåga: 38.5 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 3,51·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: β, poly: 0.250 µΩ⋅m (at r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +249.0×10⁻⁶ cm³/mol (2928 K)
Youngs modul: β form: 23.9 GPa
Skjuvmodul: β form: 9.9 GPa
Bulks modul: β form: 30.5 GPa
Poissons konstant: β form: 0.207
Vickers hårdhet: 205–250 MPa
Brinells hårdhet: 340–440 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-64-4

Historia

Namnursprung: Efter Ytterby (Sweden), where it was mined
Upptäckt: Jean Charles Galissard de Marignac (1878)
Första isolation: Carl Auer von Welsbach (1906)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Pro­dukt
166Yb	{syn}	56.7 h	ε	166Tm
168Yb	0.126%	Stabil
169Yb	{syn}	32.026 d	ε	169Tm
170Yb	3.023%	Stabil
171Yb	14.216%	Stabil
172Yb	21.754%	Stabil
173Yb	16.098%	Stabil
174Yb	31.896%	Stabil
175Yb	{syn}	4.185 d	β−	175Lu
176Yb	12.887%	Stabil
177Yb	syn	1.911 h	β−	177Lu

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_ytterbium

---

Ytterbium

Ytterbium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna. Det har fått sitt namn efter Ytterby gruva i Stockholms skärgård. Ämnet upptäcktes 1878 av schweizaren Jean Charles Galissard de Marignac. Det är även landskapsämne.

Egenskaper

Rent ytterbium är en grå, mjuk metall, som ej angrips av luft men reagerar långsamt med vatten. Den har smältpunkt 824 °C och kokpunkt 1 194 °C samt täthet 6,57 g/cm³.

Förekomst

Ytterbium förekommer mycket sparsamt i jordskorpan, oftast tillsammans med yttrium. Naturligt förekommer sju isotoper varav Yb-174 är den vanligaste (31,82 %).

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

68. Erbium (Er) <— 69. Tulium (Tm) —> 70. Ytterbium (Yb)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tulium
https://en.wikipedia.org/wiki/Thulium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 168,93421 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 9.32 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 8.56 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 818 K (1 545 °C)
Kokpunkt: 2 003 K (1 730 °C
Molvolym: 19,1 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 16,84 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 191 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 27.03 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 174,6 (222) pm
Kovalent radie: 190±10 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹³ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 31, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +2, +3
Oxider (basicitet): Svag bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,25

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Termisk expansion: poly: 13.3 µm/(m⋅K) (at r.t.)
Värmeledningsförmåga: 16.9 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 1,5 10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: poly: 676 nΩ⋅m (at r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +25500×10⁻⁶ cm³/mol (291 K)
Youngs modul: 74.0 GPa
Skjuvmodul: 30.5 GPa
Bulks modul: 44.5 GPa
Poissons konstant: 0.213
Vickers hårdhet: 470–650 MPa
Brinells hårdhet: 470–900 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-30-4

Historia

Namnursprung: Efter Thule, a mythical region in Scandinavia
Upptäckt och första isolation: Per Teodor Cleve (1879)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
167Tm	{syn}	9.25 d	ε	167Er
168Tm	{syn}	93.1 d	ε	168Er
169Tm	100%	Stabil
170Tm	{syn}	128.6 d	β−	170Yb
171Tm	{syn}	1.92 y	β−	171Yb

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_thulium

---

Tulium

Tulium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna.

Egenskaper

Rent tulium är en silvervit, smidbar, i luft beständig metall, som lätt kan skäras med kniv.

Förekomst

Grundämnet upptäcktes 1879 av Per Teodor Cleve i Ytterby gruva i Stockholms skärgård och är uppkallat efter Thule, som är den latinska benämningen på Norden. Det förekommer endast mycket sparsamt i jordskorpan och den viktigaste råvarukällan är monazitsand.

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

67. Holmium (Ho) <— 68. Erbium (Er) —> 69. Tulium (Tm)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Erbium
https://en.wikipedia.org/wiki/Erbium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 167,26 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 9.066 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 8.86 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 795 K (1 522 °C)
Kokpunkt: 2 783 K (2 510 °C)
Molvolym: 18,4 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 17,15 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 292,88 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 28.12 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 175 (226) pm
Kovalent radie: 157 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹² 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 30, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3
Oxider (basicitet): Basisk oxid
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,24

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 2 830 m/s
Termisk expansion: poly: 12.2 µm/(m⋅K) (r.t.)
Värmeledningsförmåga: 14.5 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 1,17·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: poly: 0.860 µΩ⋅m (r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +44300.00×10⁻⁶ cm³/mol
Youngs modul: 69.9 GPa
Skjuvmodul: 28.3 GPa
Bulks modul: 44.4 GPa
Poissons konstant: 0.237
Vickers hårdhet: 430–700 MPa
Brinells hårdhet: 600–1070 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-52-0

Historia

Namnursprung: Efter Ytterby (Sweden), where it was mined
Upptäckt: Carl Gustaf Mosander (1843)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
160Er	{syn}	28.58 h	ε	160Ho
162Er	0.139%	Stabil
164Er	1.601%	Stabil
165Er	{syn}	10.36 h	ε	165Ho
166Er	33.503%	Stabil
167Er	22.869%	Stabil
168Er	26.978%	Stabil
169Er	{syn}	9.4 d	β−	169Tm
170Er	14.910%	Stabil
171Er	{syn}	7.516 h	β−	171Tm
172Er	{syn}	49.3 h	β−	172Tm

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_erbium

---

Erbium

Erbium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna. Oxiden, som är rosenröd, utstrålar vid glödgning ett mycket intensivt grönaktigt ljus och fanns vanligen i de saltblandningar, som användes för tillverkning av Auers glödstrumpa för gasljus.

Förekomst

Erbium förekommer i enstaka, mera sällsynta bergarter, som de skandinaviska gadolinit och ytterjord, eller som samarskit i North Carolina, USA.

Historia

Erbium har fått sitt namn efter Ytterby gruva i Stockholms skärgård. Grundämnet upptäcktes av svensken Carl Gustaf Mosander år 1843.

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

66. Dysprosium (Dy) <— 67. Holmium (Ho) —> 68. Erbium (Er)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Holmium
https://en.wikipedia.org/wiki/Holmium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 164,93032 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 8.79 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 8.34 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 747 K (1 474 °C)
Kokpunkt: 2 968 K (2 695 °C)
Molvolym: 18,7 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 12,2 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 241 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 27.15 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: empirical: 176 pm
Kovalent radie: 192±7 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹¹ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 29, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3
Oxider (basicitet): Basisk oxid
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,23

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 2 170 m/s
Termisk expansion: poly: 11.2 µm/(m⋅K) (at r.t.)
Värmeledningsförmåga: 16.2 W/(m⋅K)
Elektrisk resistivitet: poly: 814 nΩ⋅m (at r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet:
Youngs modul: 64.8 GPa
Skjuvmodul: 26.3 GPa
Bulks modul: 40.2 GPa
Poissons konstant: 0.231
Vickers hårdhet: 410–600 MPa
Brinells hårdhet: 500–1250 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-60-0

Historia

Upptäckt: Jacques-Louis Soret and Marc Delafontaine (1878)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
163Ho	{syn}	4570 y	ε	163Dy
164Ho	{syn}	29 min	ε	164Dy
165Ho	100%	Stabil
166Ho	{syn}	26.763 h	β−	166Er
167Ho	{syn}	3.1 h	β−	167Er

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_holmium

---

Holmium

Holmium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna. Det upptäcktes först av de schweiziska kemisterna Jacques-Louis Soret och Marc Delafontaine 1878 och kort därefter, oberoende av denna upptäckt, 1879 av den svenske kemisten och geologen Per Teodor Cleve i mineral från Ytterby gruva i Stockholms skärgård och är uppkallat efter Stockholm.

Egenskaper och användning

Precis som de andra sällsynta jordartsmetallerna har holmium någon form av intressant magnetisk egenskap. För just holmium gäller det att holmium innehar det högsta värdet av dem för det magnetiska momentet. Det betyder att när holmium placeras i ett magnetfält ställer atomerna in sig längsmed fältet och koncentrerar det. Det gör att de magnetiska kraftlinjerna kommer närmare varandra och fältets lokala intensitet förstärks. Tack vare det kan man förstärka en magnet genom att sätta en metallklump av holmium, en så kallad polsko, ytterst på magneten. Detta används till exempel effektivt i magnetkameror. Ett annat användningsområde för holmium är inom laserkirurgin. Där används holmium ofta som tillsats i solida lasrar av kristaller av yttriumaluminiumgranat. Färgcentra bildas av föroreningar av holmium i kristall och glas. De lagrar optisk energi som frigörs i form av en laserpuls.

I naturen återfinns holmium sällan med sin silver-vita glans då den lätt rostar. Vidare smälter inte holmium förrän vid 1 472 °C och kokar först vid 2 700 °C. I naturen kan holmium tillsammans med andra sällsynta jordartsmetaller hittas i mineraler så som gadolinit, euxenit och monazit. Annars går det också att finna i olika kemiska föreningar. Holmium är dock relativt ovanligt i naturen och dess medelhalt i jordskorpan är endast 1,3 g/ton. Ett sätt att framställa holmium är genom kärnreaktioner då det bildas som en fissionsprodukt. Det är också möjligt att utvinna holmium ifrån de mineraler det ingår i. Både jonbytar- och extraktionsmetoder kan användas vid separation. Med hjälp av termisk reduktion av fluoriden, HoF₃, eller kloriden, HoCl₃, med kalciummetall kan holmium fås fram i ren form. Holmium förekommer i flertalet olika isotoper med vitt skilda halveringstider. Från den kortaste som har en så kort halveringstid som cirka 1,1 sekund till den betydligt längre tiden på ungefär 1 200 år. Den isotop som kan stötas på i naturen är ¹⁶⁵Ho.

Historia och upptäckt

Holmium upptäcktes allra först av Jacques-Loius Soret och Marc Delafontaine 1878. De studerade olika grundämnens absorptionsspektrum. När de stötte på ett tidigare okänt spektrum insåg de att de upptäckt ett nytt grundämne. De döpte det tillfälligt till ”grundämne X”. Inom ett år upptäcktes ämnet ytterligare en gång. Denna gång av Per Teodor Cleve då han studerade malm innehållande erbiumoxid. Upptäckten skedde tack vare att holmium förekom som en förorening i hans prov. Det var också Cleve som döpte ämnet till ”holmium” efter det latinska namnet på Stockholm – Holmia.

När holmium först skulle sättas in på en plats i det periodiska systemet fick det till att börja med en felaktig plats, det placerades nämligen på plats 66. Henry Moseley analyserade ett prov men dessvärre hade det blivit kontaminerat av grundämnet dysprosium som vid tidpunkten inte heller var inplacerat i det periodiska systemet. Han undersökte holmiums spektrallinjer, men då han såg linjer ifrån båda ämnena antog han felaktigt att de som dominerade var från holmium. De var egentligen från dysprosium så holmium blev helt enkelt felaktigt placerat på dysprosiums plats till att börja med.

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

65. Terbium (Tb) <— 66. Dysprosium (Dy) —> 67. Holmium (Ho)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dysprosium
https://en.wikipedia.org/wiki/Dysprosium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 162,50 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 8.540 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 8.37 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 680 K (1 407 °C)
Kokpunkt: 2 840 K (2 567 °C)
Smältvärme: 11,06 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 230 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 27.7 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 175 (228) pm
Kovalent radie: 192±7 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹⁰ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 28, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3, +4
Oxider (basicitet): Svag bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,22

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 2 170 m/s
Termisk expansion: α, poly: 9.9 µm/(m⋅K) (r.t.)
Värmeledningsförmåga: 10.7 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 1,08·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: α, poly: 926 nΩ⋅m (r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +103500×10⁻⁶ cm³/mol (293.2 K)
Youngs modul: α form: 61.4 GPa
Skjuvmodul: α form: 24.7 GPa
Bulks modul: α form: 40.5 GPa
Poissons konstant: α form: 0.247
Vickers hårdhet: 410–550 MPa
Brinells hårdhet: 500–1050 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7429-91-6

Historia

Upptäckt: Lecoq de Boisbaudran (1886)
Första isolation: Georges Urbain (1905)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallspro­dukt
154Dy	{syn}	3.0×106 y	α	150Gd
156Dy	0.056%	Stabil
158Dy	0.095%	Stabil
160Dy	2.329%	Stabil
161Dy	18.889%	Stabil
162Dy	25.475%	Stabil
163Dy	24.896%	Stabil
164Dy	28.260%	Stabil

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_dysprosium

Dysprosium

Dysprosium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna. Dysprosium förekommer inte i naturen som rent grundämne, men förekommer i vissa mineral såsom xenotim. Dysprosium upptäcktes första gången 1886 av Paul-Émile Lecoq de Boisbaudran. Det isolerades dock inte i ren form före 1950-talet. 99 procent av världens tillgång på metallen utvinns i Kina främst i gruvdistriktet Bayan Obo i Inre Mongoliet.

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

64. Gadolinium (Gd) <— 65. Terbium (Tb) —> 66. Dysprosium (Dy)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Terbium
https://en.wikipedia.org/wiki/Terbium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 158,92534 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 8.23 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 7.65 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältvärme: 10.15 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 391 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 28.91 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 175 (225) pm
Kovalent radie: 194±5 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f⁹ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 27, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3, +4
Oxider (basicitet): Svag bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,2

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 2 620 m/s
Termisk expansion: at r.t. α, poly: 10.3 µm/(m⋅K)
Värmeledningsförmåga: 11.1 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 0,889·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: α, poly: 1.150 µΩ⋅m (at r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +146000×10⁻⁶ cm³/mol (273 K)
Youngs modul: α form: 55.7 GPa
Skjuvmodul: α form: 22.1 GPa
Bulks modul: α form: 38.7 GPa
Poissons konstant: α form: 0.261
Vickers hårdhet: 450–865 MPa
Brinells hårdhet: 675–1200 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-27-9

Historia

Namnursprung: Efter Ytterby (Sweden), where it was mined
Upptäckt och första isolation: Carl Gustaf Mosander (1843)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallspro­dukt
157Tb	{syn}	71 y	ε	157Gd
158Tb	{syn}	180 y	ε β−	158Gd 158Dy
159Tb	100%	Stabil

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_terbium

---

Terbium

Terbium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna. Det upptäcktes 1843 av den svenska kemisten Carl Gustaf Mosander i Ytterby gruva i Stockholms skärgård och har fått sitt namn efter denna.

Egenskaper

Rent terbium är en silvergrå, smidbar metall, relativt stabil i luft.

Förekomst

I naturen hittar man terbium tillsammans med yttrium i mineral som cerit, gadolinit, euxenit och monazit. Kina producerar 99 procent av världens tillgång på terbium, främst i gruvdistriktet Bayan Obo i Inre Mongoliet.

Användningsområde

I optiska komponenter ger terbium upphov till ett grönt ljus (fluorescens) och den används inom laserteknik, lysrör, lågenergilampor och bildrör för TV-apparater.

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

63. Europium (Eu) <— 64. Gadolinium (Gd) —> 65. Terbium (Tb)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gadolinium
https://en.wikipedia.org/wiki/Gadolinium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 157,25 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 7.90 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 7.4 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 585 K (1 312 °C)
Kokpunkt: 3 523 K (3 250 °C)
Molvolym: 19,90 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 10,05 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 359,4 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 37.03 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 188 (233) pm
Kovalent radie: 196±6 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f⁷ 5d¹ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 25, 9, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3
Oxider (basicitet): Svag bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,20
Elektronegativitet (Allenskalan):

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 2 680 m/s
Termisk expansion: α poly: 9.4 µm/(m⋅K) (at 100 °C)
Elektrisk konduktivitet: 0,736·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: α, poly: 1.310 µΩ⋅m
Magnetism: ferromagnetic–paramagnetic transition at 293.4 K
Magnetisk susceptibilitet: +755000.0×10⁻⁶ cm³/mol (300.6 K)
Youngs modul: α form: 54.8 GPa
Skjuvmodul: α form: 21.8 GPa
Bulks modul: α form: 37.9 GPa
Poissons konstant: α form: 0.259
Vickers hårdhet: 510–950 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-54-2

Historia

Namnursprung: after the mineral Gadolinite (itself named after Johan Gadolin)
Upptäckt: Jean Charles Galissard de Marignac (1880)
Första isolation: Lecoq de Boisbaudran (1886)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
148Gd	{syn}	75 y	α	144Sm
150Gd	{syn}	1.8×106 y	α	146Sm
152Gd	0.20%	1.08×1014 y	α	148Sm
154Gd	2.18%	Stabil
155Gd	14.80%	Stabil
156Gd	20.47%	Stabil
157Gd	15.65%	Stabil
158Gd	24.84%	Stabil
160Gd	21.86%	Stabil

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_gadolinium

---

Europium

Gadolinium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna.

Egenskaper

Gadolinium är en silvervit, mjuk och smidbar metall. Den oxideras i luft, reagerar långsamt med vatten och är löslig i syror.

Förekomst

Gadolinium förekommer i jordskorpan i mängder motsvarande 6,4 gram/ton. År 1880 upptäcktes elementet i form av sin oxid av schweizaren Marignac i mineralet gadolinit från Ytterby, Stockholms län. Det är namngivet efter den finländske kemisten Johan Gadolin (1760–1853).

I ren form har gadolinium framställts i modern tid. Vanligaste metoden är reduktion av trifluoriden med metalliskt kalcium.

Användning

Gadolinium används bland annat som inblandning i kärnbränsle, då i form av gadoliniumoxid, Gd₂O₃ (så kallad brännbar absorbator). Syftet med att blanda in det i kärnbränsle är dess egenskaper att fånga upp neutroner, samtidigt som det långsamt förbrukas. På så sätt begränsas effekttätheten i färskt kärnbränsle och effektfördelningen mellan färskt och utbränt bränsle blir jämnare.

Inom sjukvården är gadoliniumföreningar viktiga som kontrastmedel vid MR-diagnostik.

Vidare kan gadolinium användas inom ståltillverkningen där en liten inblandning av gadolinium ökar beständigheten hos järn- och kromlegeringar.

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

63. Samarium (Sm) <— 64. Europium (Eu) —> 65. Gadolinium (Gd)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Europium
https://en.wikipedia.org/wiki/Europium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 151,964 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 5.264 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 5.13 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 099 K (826 °C)
Kokpunkt: 1 800 K (1 527 °C)
Molvolym: 28,97 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 9.21 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 176 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 27.66 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 185 (231) pm
Kovalent radie: 198±6 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f⁷ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 25, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +2, +3
Oxider (basicitet): Mild bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,2

Diverse

Kristallstruktur: Kubisk
Termisk expansion: poly: 35.0 µm/(m⋅K) (at r.t.)
Elektrisk konduktivitet: 1,12·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: poly: 0.900 µΩ⋅m (at r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +34000.0×10⁻⁶ cm³/mol
Youngs modul: 18.2 GPa
Skjuvmodul: 7.9 GPa
Bulks modul: 8.3 GPa
Poissons konstant: 0.152
Vickers hårdhet: 165–200 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-53-1

Historia

Namnursprung: Efter Europa
Upptäckt och första isolation: Eugène-Anatole Demarçay (1896, 1901)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
150Eu	{syn}	36.9 y	ε	150Sm
151Eu	47.8%	5×1018 y	α	147Pm
152Eu	{syn}	13.54 y	ε β−	152Sm 152Gd
153Eu	52.2%	Stabil
154Eu	{syn}	8.59 y	β−	154Gd
155Eu	{syn}	4.76 y	β−	155Gd

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_europium

---

Europium

Europium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna.

I ren form är europium en tungmetall med silveraktig färg och en hårdhet som liknar bly.

Europium förekommer i naturen tillsammans med samarium. Europium(III)oxid, Eu₂O₃, är blekt rosafärgad, och även europiumsalterna är rosafärgade. Många europiumföreningar uppvisar fluorescens.

Europium är ett sällsynt grundämne med begränsad användning. En av användningarna är i kärntekniska sammanhang, tack vare ämnets goda förmåga att absorbera neutroner. Andra tillämpningar bygger på europiums fluorescerande effekt.

Europium renframställdes i oxidform 1901 av den franske kemisten Eugène-Anatole Demarçay, som också namngav ämnet. Dess namn kommer från världsdelen Europa. 1890 hade Paul-Émile Lecoq de Boisbaudran upptäckt grundämnet, men framställde det aldrig i ren form.

H-fraser	H228, H261
P-fraser	P210, P231+P232, P280, P370+P378, P402+P404, P501