74. Wolfram (W) <— 75. Rhenium (Re) —> 76. Osmium (Os)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Rhenium
https://en.wikipedia.org/wiki/Rhenium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 186,21 u
Utseende: Gråaktigt vit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur):
Densitet (vid smältpunkten):
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 3 459 K (3 186 °C)
Kokpunkt: 5 869 K (5 596 °C)
Molvolym: 8,86 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 33,2 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 715 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 25.48 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 135 (188) pm
Kovalent radie: 159 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹⁴ 5d⁵ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 32, 13, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −3, −1, 0, +1, +2, +3, +4, +5, +6, +7
Oxider (basicitet): Svag syra
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1.9

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 4700 m/s
Termisk expansion: 6.2 µm/(m⋅K)
Värmeledningsförmåga: 48.0 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 5,42 × 10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: 193 nΩ⋅m (at 20 °C)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +67.6×10⁻⁶ cm³/mol (293 K)
Youngs modul: 463 GPa
Skjuvmodul: 178 GPa
Bulks modul: 370 GPa
Poissons konstant: 0.30
Mohs hårdhet: 7
Vickers hårdhet: 1350–7850 MPa
Brinells hårdhet: 1320–2500 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-15-5

Historia

Namnursprung: Efter floden Rhine (German: Rhein)
Upptäckt: Walter Noddack, Ida Noddack, Otto Berg (1925)
Första isolation: Walter Noddack, Ida Noddack (1928)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
185Re	37.4%	Stabil
187Re	62.6%	4.12×1010 y	β−	187Os

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_rhenium

---

Rhenium

Rhenium är ett metalliskt grundämne som har kemiskt tecken Re och atomnumret 75. Rhenium är ganska sällsynt men erhålls ur slaggprodukter från molybden-framställning.

Egenskaper

Rent rhenium är en hård, ljusgrå, glänsande metall som liknar platina. I kompaktform angrips den av luftens syre först vid temperaturer över 1 000 °C. I finfördelad form oxideras den redan vid rumstemperatur i luft.

Rhenium har den näst högsta kokpunkten (5 627 °C) av alla grundämnen efter volfram (5 927 °C). Rhenium har även den tredje högsta smältpunkten (3 186 °C) efter kol (3 422 °C) och volfram (3 407°C).

Historia

Walter Noddack och Ida Tacke (blivande makarna Noddack) började år 1922 leta efter grundämnena nummer 43 (teknetium) och 75 (rhenium). Makarna Noddack utvann 1 mg oxid av det de trodde var grundämne nummer 75 ur platinamalm, och genom röntgenemissionspektroskopi hittade man linjer som tillhörde grundämne nummer 75. Sedan offentliggjorde makarna Noddack upptäckten av grundämne nummer 75 och kallade det rhenium efter floden Rhen. År 1929 upptäckte man att rhenium fanns i en halt av 2–4 mg per kg i molybdenglans och kunde därför utvinnas ur slaggprodukter vid molybdenframställning.

Användning

Det produceras cirka 20 ton rhenium per år (1995). Så stor mängd förbrukas dock inte varför en stor del av produktionen läggs i lager.

Rhenium används tillsammans med platina som katalysator i bilar för att bli av med kväveoxider, kolmonoxid och aromatiska kolväten från avgaserna. Rhenium används även i legeringar med nickel som används i jetmotorer. På grund av sin temperaturbeständighet, elasticitet och mekaniska hållfasthet används den också i termoelement, elektronrör, elektriska kontakter, glödtrådar m. m.

Förekomst

Rhenium finns i en medelhalt i jordskorpan av 4×10^-4 ppm och i haven av 4×10^-6. Rhenium förekommer mest tillsammans med molybden men även i platinamalm, columbit och gadolinit.

Framställning

Rhenium framställs ur molybdenglans genom rostning av sulfiderna då molybden(VI)oxid (MoO₃) och rhenium(VII)oxid (Re₂O₇) bildas. Sedan hettas oxidblandningen upp till 625 °C och sedan avgår rheniumoxiden som ånga och samlas upp.

H-fraser	H228
P-fraser	P210, P240, P241, P280, P370 + P378

72. Hafnium (Hf) <— 73. Tantal (Ta) —> 74. Wolfram (W)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tantal
https://en.wikipedia.org/wiki/Tantalum

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 180,947 9 u
Utseende: Grå-blå

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 16.69 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 15 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 3 290 K (3 017 °C)
Kokpunkt: 5 731 K (5 458 °C)
Molvolym: 10,85 × 10-6 m3/mol
Smältvärme: 31,6 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 743 kJ/mol
Specifik värmekapacitet:
Molär värmekapacitet: 36.57 kJ/mol

Atomära egenskaper

Atomradie: 145 (200) pm
Kovalent radie: 138 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹⁴ 5d³ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 32, 11, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −3, −1, 0, +1, +2, +3, +4, +5
Oxider (basicitet): Svag syra
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,5

Diverse

Kristallstruktur: Kubisk
Ljudhastighet: 3 400 m/s
Termisk expansion: 6.3 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Värmeledningsförmåga: 57.5 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 7,61 × 10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: 131 nΩ⋅m (at 20 °C)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +154.0×10⁻⁶ cm³/mol (293 K)
Youngs modul: 186 GPa
Skjuvmodul: 69 GPa
Bulks modul: 200 GPa
Poissons konstant: 200 GPa
Mohs hårdhet: 6½
Vickers hårdhet: 870–1200 MPa
Brinells hårdhet: 440–3430 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-25-7

Historia

Upptäckt: Anders Gustaf Ekeberg (1802)
Första isolation: Heinrich Rose (1844) (Recognized as a distinct element by)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
177Ta	{syn}	56.56 h	ε	177Hf
178Ta	{syn}	2.36 h	ε	178Hf
179Ta	{syn}	1.82 y	ε	179Hf
180Ta	{syn}	8.125 h	ε β−	180Hf 180W
180mTa	0.012%	Stabil
181Ta	99.988%	Stabil
182Ta	{syn}	114.43 d	β−	182W
183Ta	{syn}	5.1 d	β−	183W

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_tantalum

---

Tantal

Tantal är ett sällsynt, duktilt, grått, glänsande och hårt metalliskt grundämne med mycket hög smältpunkt och hög korrosionsresistens. Tantal täcks spontant av ett skyddande oxidskikt vilket gör att metallen inte angrips av syror. Tantal används därför bland annat i kemisk apparatur. Denna egenskap har även gjort tantal till ett sedan 1960-talet efterfrågat ämne för tillverkning av högkvalitativa elektrolytkondensatorer, tantalelektrolytkondensatorer, gemenligen i kortform kallade tantalyter. Sådana kondensatorer används i all slags utrustning med elektronik, där krav på små dimensioner motiverar deras höga pris.

Historia och etymologi

Tantal upptäcktes år 1802 av svensken Anders Gustaf Ekeberg i två prov, ett från Ytterby gruva på Resarö i Stockholms skärgård och ett från Kimito i Egentliga Finland, då en del av det svenska riket. Namnet han gav det nya ämnet anspelar på dess kemiska egenskap: ”Sjelfva recruten bland metallerne kallar jag TANTALUM, dels för at följa bruket, som gillar namn ur Mythologien, dels för at alludera på dess oförmögenhet at, midt i öfverflödet af syra, däraf taga något åt sig och mättas.” alltså namn efter den antika mytologins Tantalos.

Tantalit och malmmineral med tantal och niob

Ett blandmineral som innehåller betydande halt tantal är tantalit. I blandmineralet ingår ofta det järnhaltiga mineralet tantalit-(Fe), tidigare kallad ferrotantalit samt manganhalig tantalit-(Mn) (tidigare manganotantalit). Dessutom kan tantal i blandmineralet ersättas av niob helt eller delvis som en fast lösning. Om niob överväger kallas den fasta lösningen columbit ((Fe,Mn)Nb₂O₆). Då det inte alltid går att på yttre kännetecken särskilja tantalit och columbit brukar de sammanfattas som coltan.

I tantalit kan tantalhalten uppgå till 58 % och då är niobhalten minst 1,5 %. I columbit kan tantalhalten vara låg medan niobhalten kan uppgå till 54,5 %.

Den snabba ökningen av efterfrågan på tantalmineral (coltan) under 1990-talet har lett till omfattande illegal utvinning i bland annat Kongo-Kinshasa, vilket resulterat i miljöförstöring och utgjort en drivkraft till militära konflikter.

Eftersom tantal har kemiska egenskaper liknande niobs förekommer de också ofta tillsammans i malmmineral för tantal. Några exempel på sådana malmmineral utöver de två ovan nämnda är:
Mikrolit (Ca,Na)₂(Ta,Nb)₂O₆(OH,F)
Pyroklor (Ca,Na)₂(Nb,Ta)₂O₆(OH,F)
Tanteuxenit-(Y) (Y,Ce,Ca,U,Th)(Ta,Nb,Ti)₂O₆
Euxenit (Y,Ca,Ce,U,Th)(Nb,Ta,Ti)₂O₆
Yttrotantalit-(Y) (Y,CaFe²⁺U,Th,)(Ta,Nb)O₄
Samarskit (Y,Fe³⁺Fe²⁺U,Th,Ca)(Nb,Ta)O₄
Tapiolit (Fe,Mn)(Ta,Nb)₂O₆
Fergusonit REE(Nb,Ta)O₄ (REE=sällsynta jordartsmetaller)

Separation av tantal från niob

Tantalit innehåller, förutom grundämnet tantal även en varierande mängd av grundämnet niob. Dessa två grundämnen är mycket lika och därmed svåra att separera. De kan dock skiljas åt med olika metoder. Traditionellt har framför allt två metoder använts. Den första bygger på att man överför niob och tantal till klorid-form (NbCl₅ respektive TaCl₅) varefter de skiljs och renas genom destillation. Den andra metoden bygger på fraktionerad kristallisation där metallerna överförs till fluoridform med fluorvätesyra och kaliumfluorid. Tantal bildar kaliumfluorotantalat (K₂TaF₇) som kristalliseras ut medan niob bildar ett oxifluoroniobat med högre löslighet som inte kristalliserar förrän pH ändras. Denna metod kom dock i mitten av 1900-talet att ersättas av metoder som bygger på vätskeextraktion. Det kan till exempel ske genom att mineral med de båda ämnena löses i till exempel fluorvätesyra, extraheras över till en organisk fas av till exempel metylisobutylketon, tributylfosfat eller 1-oktanol, och därefter selektivt extraheras tillbaka till en vattenfas och sedan fälls ut till exempel med hjälp av kaliumfluorid eller ammoniak. Denna princip har sedan vidareutvecklats till metoder där faserna separeras med membran.

H-fraser	H228
P-fraser	P210, P280, P370 + P378

70. Ytterbium (Yb) <— 71. Lutetium (Lu) —> 72. Hafnium (Hf)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lutetium
https://en.wikipedia.org/wiki/Lutetium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 174,967 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 9.841 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 9.3 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 936 K (1 663 °C)
Kokpunkt: 3 668 K (3 395 °C)
Molvolym: 17,78 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 18,6 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 355,9 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 26.86 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: empirical: 174 pm
Kovalent radie: 187±8 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹⁴ 5d¹ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 32, 9, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3
Oxider (basicitet): Svag basisk oxid
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,27
Elektronegativitet (Allenskalan):

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Termisk expansion: poly: 9.9 µm/(m⋅K) (at r.t.)
Värmeledningsförmåga: 16.4 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 1,85·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: poly: 582 nΩ⋅m (at r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Youngs modul: 68.6 GPa
Skjuvmodul: 27.2 GPa
Bulks modul: 47.6 GPa
Poissons konstant: 0.261
Vickers hårdhet: 755–1160 MPa
Brinells hårdhet: 890–1300 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7439-94-3

Historia

Namnursprung: Efter Lutetia, Latin for: Paris, in the Roman era
Upptäckt: Carl Auer von Welsbach and Georges Urbain (1906)
Första isolation: Carl Auer von Welsbach (1906)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Half-life (t1/2)	Decay mode	Pro­duct
173Lu	{syn}	1.37 y	ε	173Yb
174Lu	{syn}	3.31 y	ε	174Yb
175Lu	97.401%	Stabil
176Lu	2.599%	3.78×1010 y	β−	176Hf

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_lutetium

---

Lutetium

Lutetium är ett grundämne som tillhör de sällsynta jordartsmetallerna. I enlighet med sin placering i det periodiska systemet tillhör lutetium övergångsmetallerna, men på grund av sina egenskaper placeras ämnet ofta bland lantanoiderna.

Ämnet kallades tidigare, särskilt i tysk litteratur, cassiopeium med kemiskt tecken Cp.

Namnet Lutetium kommer av Lutetia, det forntida namnet på Frankrikes huvudstad Paris; grundämnet upptäcktes 1907 av fransmannen Georges Urbain och oberoende av honom av österrikaren Auer von Welsbach.

Förekomst

I naturen förekommer lutetium i blandning med andra lantanoider, främst i mineralen monazit och gadolinit. Halten i jordskorpan är 0,8 ppm.

Användning

Den radioaktiva isotopen lutetium-177 kan användas för behandling av cancer. Genom att koppla lutetium-177 till bärarmolekylen oktreotat kan sammansättningen (kallad ¹⁷⁷Lu-DOTATATE) användas för behandling av neuroendokrina tumörer.

H-fraser	H228
P-fraser	P210

71. Lutetium (Lu) <— 72. Hafnium (Hf) —> 73. Tantal (Ta)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Hafnium
https://en.wikipedia.org/wiki/Hafnium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 178.486(6) u
Utseende: Grå metallisk

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 0,08988 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 70 g/dm³ (fast: 76,3 g/dm³)
Densitet (vid kokpunkten): 70,99 g/dm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 2 506 K (2 233 °C)
Kokpunkt: 4 876 K (4 603 °C)
Molvolym: 13,44 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 24,06 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 575 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 25.73 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 155 (208) pm
Kovalent radie: 175±10 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹⁴ 5d² 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 32, 10, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −2, 0, +1, +2, +3, +4
Oxider (basicitet): Amfoterisk
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,3

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 3 010 m/s
Termisk expansion: 5.9 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Värmeledningsförmåga: 23.0 W/(m⋅K)
Elektrisk resistivitet: 331 nΩ⋅m (at 20 °C)
Elektrisk konduktivitet: 3,12 × 10⁶ A/(V × m)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +75.0×10⁻⁶ cm³/mol (at 298 K)
Youngs modul: 78 GPa
Skjuvmodul: 30 GPa
Bulks modul: 110 GPa
Poissons konstant: 0.37
Vickers hårdhet: 1520–2060 MPa
Brinells hårdhet: 1450–2100 MPa
Mohs hårdhet: 5,5

Identifikation

CAS-nummer: 7440-58-6

Historia

Namnursprung: Efter Hafnia. Latin for: Copenhagen, where it was discovered
Förutsägelse: Dmitri Mendeleev (1869)
Upptäckt och första isolering: Dirk Coster and George de Hevesy (1922)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
172Hf	syn	1.87 y	ε	172Lu
174Hf	0.16%	2×1015 y	α	170Yb
176Hf	5.26%	stable
177Hf	18.60%	stable
178Hf	27.28%	stable
178m2Hf	syn	31 y	IT	178Hf
179Hf	13.62%	stable
180Hf	35.08%	stable
182Hf	syn	8.9×106 y	β−	182Ta

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_hafnium

---

Hafnium

Hafnium är ett silvergrått metalliskt grundämne med kemiskt tecken Hf. Hafnium används i bland annat radiorör och glödlampor. Det återfinns i olika zirkoniummineral. Namnet kommer av Hafnia, som är det latinska namnet för Köpenhamn.

Grundämnet upptäcktes där 1923 av Dirk Coster och George de Hevesy sedan Niels Bohr med utgångspunkt från sin atomteori 1922 hade förutsagt dess existens.

Användning

Hafnium absorberar neutroner bra och används ibland i kärnkraftverk för att absorbera neutroner. Det kan också användas i legeringar med bland annat järn och titan.

Ett hafnium-baserat material är kandidat för en High-K-isolering som kommer att användas i framtida generationers processorer. High-K (kappa) = hög dielektrisk konstant (relativ permittivitet).

Intel och IBM har forskat inom området och har funnit att hafnium-baserade material är bättre isolatorer än kiseldioxid, vilket gör att man kan producera chip som är snabbare, mindre och mer energisnåla. Intel har nu börjat tillverka 45-nanometersprocessorer med hafnium.

Framställning och förekomst

Hafnium separeras från zirkonium (som har liknande egenskaper) genom vätske-vätske-extraktion.

I naturen förekommer hafnium i olika zirkoniummineral.

H-fraser	H228
P-fraser	P210, P240, P241, P280, P370 + P378

69. Tulium (Tm) <— 70. Ytterbium (Yb) —> 71. Lutetium (Lu)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lutetium
https://en.wikipedia.org/wiki/Lutetium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 173,04 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 6.90 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 6.21 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 097 K (824 °C)
Kokpunkt: 1 467 K (1 194 °C)
Molvolym: 24,84 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 7,66 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 128,9 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 26.74 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 175 (222) pm
Kovalent radie: 187±8 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹⁴ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 32, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3
Oxider (basicitet): Svag bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,1

Diverse

Kristallstruktur: face-centered cubic (fcc)
Ljudhastighet: 1590 m/s (at 20 °C)
Termisk expansion: β, poly: 26.3 µm/(m⋅K) (r.t.)
Värmeledningsförmåga: 38.5 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 3,51·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: β, poly: 0.250 µΩ⋅m (at r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +249.0×10⁻⁶ cm³/mol (2928 K)
Youngs modul: β form: 23.9 GPa
Skjuvmodul: β form: 9.9 GPa
Bulks modul: β form: 30.5 GPa
Poissons konstant: β form: 0.207
Vickers hårdhet: 205–250 MPa
Brinells hårdhet: 340–440 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-64-4

Historia

Namnursprung: Efter Ytterby (Sweden), where it was mined
Upptäckt: Jean Charles Galissard de Marignac (1878)
Första isolation: Carl Auer von Welsbach (1906)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Pro­dukt
166Yb	{syn}	56.7 h	ε	166Tm
168Yb	0.126%	Stabil
169Yb	{syn}	32.026 d	ε	169Tm
170Yb	3.023%	Stabil
171Yb	14.216%	Stabil
172Yb	21.754%	Stabil
173Yb	16.098%	Stabil
174Yb	31.896%	Stabil
175Yb	{syn}	4.185 d	β−	175Lu
176Yb	12.887%	Stabil
177Yb	syn	1.911 h	β−	177Lu

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_ytterbium

---

Ytterbium

Ytterbium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna. Det har fått sitt namn efter Ytterby gruva i Stockholms skärgård. Ämnet upptäcktes 1878 av schweizaren Jean Charles Galissard de Marignac. Det är även landskapsämne.

Egenskaper

Rent ytterbium är en grå, mjuk metall, som ej angrips av luft men reagerar långsamt med vatten. Den har smältpunkt 824 °C och kokpunkt 1 194 °C samt täthet 6,57 g/cm³.

Förekomst

Ytterbium förekommer mycket sparsamt i jordskorpan, oftast tillsammans med yttrium. Naturligt förekommer sju isotoper varav Yb-174 är den vanligaste (31,82 %).

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

67. Holmium (Ho) <— 68. Erbium (Er) —> 69. Tulium (Tm)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Erbium
https://en.wikipedia.org/wiki/Erbium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 167,26 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 9.066 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 8.86 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 795 K (1 522 °C)
Kokpunkt: 2 783 K (2 510 °C)
Molvolym: 18,4 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 17,15 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 292,88 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 28.12 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 175 (226) pm
Kovalent radie: 157 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹² 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 30, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3
Oxider (basicitet): Basisk oxid
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,24

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 2 830 m/s
Termisk expansion: poly: 12.2 µm/(m⋅K) (r.t.)
Värmeledningsförmåga: 14.5 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 1,17·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: poly: 0.860 µΩ⋅m (r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +44300.00×10⁻⁶ cm³/mol
Youngs modul: 69.9 GPa
Skjuvmodul: 28.3 GPa
Bulks modul: 44.4 GPa
Poissons konstant: 0.237
Vickers hårdhet: 430–700 MPa
Brinells hårdhet: 600–1070 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-52-0

Historia

Namnursprung: Efter Ytterby (Sweden), where it was mined
Upptäckt: Carl Gustaf Mosander (1843)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
160Er	{syn}	28.58 h	ε	160Ho
162Er	0.139%	Stabil
164Er	1.601%	Stabil
165Er	{syn}	10.36 h	ε	165Ho
166Er	33.503%	Stabil
167Er	22.869%	Stabil
168Er	26.978%	Stabil
169Er	{syn}	9.4 d	β−	169Tm
170Er	14.910%	Stabil
171Er	{syn}	7.516 h	β−	171Tm
172Er	{syn}	49.3 h	β−	172Tm

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_erbium

---

Erbium

Erbium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna. Oxiden, som är rosenröd, utstrålar vid glödgning ett mycket intensivt grönaktigt ljus och fanns vanligen i de saltblandningar, som användes för tillverkning av Auers glödstrumpa för gasljus.

Förekomst

Erbium förekommer i enstaka, mera sällsynta bergarter, som de skandinaviska gadolinit och ytterjord, eller som samarskit i North Carolina, USA.

Historia

Erbium har fått sitt namn efter Ytterby gruva i Stockholms skärgård. Grundämnet upptäcktes av svensken Carl Gustaf Mosander år 1843.

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

68. Erbium (Er) <— 69. Tulium (Tm) —> 70. Ytterbium (Yb)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tulium
https://en.wikipedia.org/wiki/Thulium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 168,93421 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 9.32 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 8.56 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 818 K (1 545 °C)
Kokpunkt: 2 003 K (1 730 °C
Molvolym: 19,1 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 16,84 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 191 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 27.03 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 174,6 (222) pm
Kovalent radie: 190±10 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹³ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 31, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +2, +3
Oxider (basicitet): Svag bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,25

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Termisk expansion: poly: 13.3 µm/(m⋅K) (at r.t.)
Värmeledningsförmåga: 16.9 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 1,5 10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: poly: 676 nΩ⋅m (at r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +25500×10⁻⁶ cm³/mol (291 K)
Youngs modul: 74.0 GPa
Skjuvmodul: 30.5 GPa
Bulks modul: 44.5 GPa
Poissons konstant: 0.213
Vickers hårdhet: 470–650 MPa
Brinells hårdhet: 470–900 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-30-4

Historia

Namnursprung: Efter Thule, a mythical region in Scandinavia
Upptäckt och första isolation: Per Teodor Cleve (1879)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
167Tm	{syn}	9.25 d	ε	167Er
168Tm	{syn}	93.1 d	ε	168Er
169Tm	100%	Stabil
170Tm	{syn}	128.6 d	β−	170Yb
171Tm	{syn}	1.92 y	β−	171Yb

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_thulium

---

Tulium

Tulium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna.

Egenskaper

Rent tulium är en silvervit, smidbar, i luft beständig metall, som lätt kan skäras med kniv.

Förekomst

Grundämnet upptäcktes 1879 av Per Teodor Cleve i Ytterby gruva i Stockholms skärgård och är uppkallat efter Thule, som är den latinska benämningen på Norden. Det förekommer endast mycket sparsamt i jordskorpan och den viktigaste råvarukällan är monazitsand.

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

65. Terbium (Tb) <— 66. Dysprosium (Dy) —> 67. Holmium (Ho)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dysprosium
https://en.wikipedia.org/wiki/Dysprosium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 162,50 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 8.540 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 8.37 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 680 K (1 407 °C)
Kokpunkt: 2 840 K (2 567 °C)
Smältvärme: 11,06 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 230 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 27.7 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 175 (228) pm
Kovalent radie: 192±7 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹⁰ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 28, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3, +4
Oxider (basicitet): Svag bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,22

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 2 170 m/s
Termisk expansion: α, poly: 9.9 µm/(m⋅K) (r.t.)
Värmeledningsförmåga: 10.7 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 1,08·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: α, poly: 926 nΩ⋅m (r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +103500×10⁻⁶ cm³/mol (293.2 K)
Youngs modul: α form: 61.4 GPa
Skjuvmodul: α form: 24.7 GPa
Bulks modul: α form: 40.5 GPa
Poissons konstant: α form: 0.247
Vickers hårdhet: 410–550 MPa
Brinells hårdhet: 500–1050 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7429-91-6

Historia

Upptäckt: Lecoq de Boisbaudran (1886)
Första isolation: Georges Urbain (1905)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallspro­dukt
154Dy	{syn}	3.0×106 y	α	150Gd
156Dy	0.056%	Stabil
158Dy	0.095%	Stabil
160Dy	2.329%	Stabil
161Dy	18.889%	Stabil
162Dy	25.475%	Stabil
163Dy	24.896%	Stabil
164Dy	28.260%	Stabil

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_dysprosium

Dysprosium

Dysprosium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna. Dysprosium förekommer inte i naturen som rent grundämne, men förekommer i vissa mineral såsom xenotim. Dysprosium upptäcktes första gången 1886 av Paul-Émile Lecoq de Boisbaudran. Det isolerades dock inte i ren form före 1950-talet. 99 procent av världens tillgång på metallen utvinns i Kina främst i gruvdistriktet Bayan Obo i Inre Mongoliet.

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

66. Dysprosium (Dy) <— 67. Holmium (Ho) —> 68. Erbium (Er)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Holmium
https://en.wikipedia.org/wiki/Holmium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 164,93032 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 8.79 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 8.34 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 747 K (1 474 °C)
Kokpunkt: 2 968 K (2 695 °C)
Molvolym: 18,7 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 12,2 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 241 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 27.15 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: empirical: 176 pm
Kovalent radie: 192±7 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f¹¹ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 29, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3
Oxider (basicitet): Basisk oxid
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,23

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 2 170 m/s
Termisk expansion: poly: 11.2 µm/(m⋅K) (at r.t.)
Värmeledningsförmåga: 16.2 W/(m⋅K)
Elektrisk resistivitet: poly: 814 nΩ⋅m (at r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet:
Youngs modul: 64.8 GPa
Skjuvmodul: 26.3 GPa
Bulks modul: 40.2 GPa
Poissons konstant: 0.231
Vickers hårdhet: 410–600 MPa
Brinells hårdhet: 500–1250 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-60-0

Historia

Upptäckt: Jacques-Louis Soret and Marc Delafontaine (1878)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
163Ho	{syn}	4570 y	ε	163Dy
164Ho	{syn}	29 min	ε	164Dy
165Ho	100%	Stabil
166Ho	{syn}	26.763 h	β−	166Er
167Ho	{syn}	3.1 h	β−	167Er

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_holmium

---

Holmium

Holmium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna. Det upptäcktes först av de schweiziska kemisterna Jacques-Louis Soret och Marc Delafontaine 1878 och kort därefter, oberoende av denna upptäckt, 1879 av den svenske kemisten och geologen Per Teodor Cleve i mineral från Ytterby gruva i Stockholms skärgård och är uppkallat efter Stockholm.

Egenskaper och användning

Precis som de andra sällsynta jordartsmetallerna har holmium någon form av intressant magnetisk egenskap. För just holmium gäller det att holmium innehar det högsta värdet av dem för det magnetiska momentet. Det betyder att när holmium placeras i ett magnetfält ställer atomerna in sig längsmed fältet och koncentrerar det. Det gör att de magnetiska kraftlinjerna kommer närmare varandra och fältets lokala intensitet förstärks. Tack vare det kan man förstärka en magnet genom att sätta en metallklump av holmium, en så kallad polsko, ytterst på magneten. Detta används till exempel effektivt i magnetkameror. Ett annat användningsområde för holmium är inom laserkirurgin. Där används holmium ofta som tillsats i solida lasrar av kristaller av yttriumaluminiumgranat. Färgcentra bildas av föroreningar av holmium i kristall och glas. De lagrar optisk energi som frigörs i form av en laserpuls.

I naturen återfinns holmium sällan med sin silver-vita glans då den lätt rostar. Vidare smälter inte holmium förrän vid 1 472 °C och kokar först vid 2 700 °C. I naturen kan holmium tillsammans med andra sällsynta jordartsmetaller hittas i mineraler så som gadolinit, euxenit och monazit. Annars går det också att finna i olika kemiska föreningar. Holmium är dock relativt ovanligt i naturen och dess medelhalt i jordskorpan är endast 1,3 g/ton. Ett sätt att framställa holmium är genom kärnreaktioner då det bildas som en fissionsprodukt. Det är också möjligt att utvinna holmium ifrån de mineraler det ingår i. Både jonbytar- och extraktionsmetoder kan användas vid separation. Med hjälp av termisk reduktion av fluoriden, HoF₃, eller kloriden, HoCl₃, med kalciummetall kan holmium fås fram i ren form. Holmium förekommer i flertalet olika isotoper med vitt skilda halveringstider. Från den kortaste som har en så kort halveringstid som cirka 1,1 sekund till den betydligt längre tiden på ungefär 1 200 år. Den isotop som kan stötas på i naturen är ¹⁶⁵Ho.

Historia och upptäckt

Holmium upptäcktes allra först av Jacques-Loius Soret och Marc Delafontaine 1878. De studerade olika grundämnens absorptionsspektrum. När de stötte på ett tidigare okänt spektrum insåg de att de upptäckt ett nytt grundämne. De döpte det tillfälligt till ”grundämne X”. Inom ett år upptäcktes ämnet ytterligare en gång. Denna gång av Per Teodor Cleve då han studerade malm innehållande erbiumoxid. Upptäckten skedde tack vare att holmium förekom som en förorening i hans prov. Det var också Cleve som döpte ämnet till ”holmium” efter det latinska namnet på Stockholm – Holmia.

När holmium först skulle sättas in på en plats i det periodiska systemet fick det till att börja med en felaktig plats, det placerades nämligen på plats 66. Henry Moseley analyserade ett prov men dessvärre hade det blivit kontaminerat av grundämnet dysprosium som vid tidpunkten inte heller var inplacerat i det periodiska systemet. Han undersökte holmiums spektrallinjer, men då han såg linjer ifrån båda ämnena antog han felaktigt att de som dominerade var från holmium. De var egentligen från dysprosium så holmium blev helt enkelt felaktigt placerat på dysprosiums plats till att börja med.

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

64. Gadolinium (Gd) <— 65. Terbium (Tb) —> 66. Dysprosium (Dy)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Terbium
https://en.wikipedia.org/wiki/Terbium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 158,92534 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 8.23 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 7.65 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältvärme: 10.15 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 391 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 28.91 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 175 (225) pm
Kovalent radie: 194±5 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f⁹ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 27, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3, +4
Oxider (basicitet): Svag bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,2

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 2 620 m/s
Termisk expansion: at r.t. α, poly: 10.3 µm/(m⋅K)
Värmeledningsförmåga: 11.1 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 0,889·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: α, poly: 1.150 µΩ⋅m (at r.t.)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +146000×10⁻⁶ cm³/mol (273 K)
Youngs modul: α form: 55.7 GPa
Skjuvmodul: α form: 22.1 GPa
Bulks modul: α form: 38.7 GPa
Poissons konstant: α form: 0.261
Vickers hårdhet: 450–865 MPa
Brinells hårdhet: 675–1200 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-27-9

Historia

Namnursprung: Efter Ytterby (Sweden), where it was mined
Upptäckt och första isolation: Carl Gustaf Mosander (1843)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallspro­dukt
157Tb	{syn}	71 y	ε	157Gd
158Tb	{syn}	180 y	ε β−	158Gd 158Dy
159Tb	100%	Stabil

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_terbium

---

Terbium

Terbium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna. Det upptäcktes 1843 av den svenska kemisten Carl Gustaf Mosander i Ytterby gruva i Stockholms skärgård och har fått sitt namn efter denna.

Egenskaper

Rent terbium är en silvergrå, smidbar metall, relativt stabil i luft.

Förekomst

I naturen hittar man terbium tillsammans med yttrium i mineral som cerit, gadolinit, euxenit och monazit. Kina producerar 99 procent av världens tillgång på terbium, främst i gruvdistriktet Bayan Obo i Inre Mongoliet.

Användningsområde

I optiska komponenter ger terbium upphov till ett grönt ljus (fluorescens) och den används inom laserteknik, lysrör, lågenergilampor och bildrör för TV-apparater.

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

63. Europium (Eu) <— 64. Gadolinium (Gd) —> 65. Terbium (Tb)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gadolinium
https://en.wikipedia.org/wiki/Gadolinium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 157,25 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 7.90 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 7.4 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 585 K (1 312 °C)
Kokpunkt: 3 523 K (3 250 °C)
Molvolym: 19,90 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 10,05 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 359,4 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 37.03 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 188 (233) pm
Kovalent radie: 196±6 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f⁷ 5d¹ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 25, 9, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3
Oxider (basicitet): Svag bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,20
Elektronegativitet (Allenskalan):

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 2 680 m/s
Termisk expansion: α poly: 9.4 µm/(m⋅K) (at 100 °C)
Elektrisk konduktivitet: 0,736·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: α, poly: 1.310 µΩ⋅m
Magnetism: ferromagnetic–paramagnetic transition at 293.4 K
Magnetisk susceptibilitet: +755000.0×10⁻⁶ cm³/mol (300.6 K)
Youngs modul: α form: 54.8 GPa
Skjuvmodul: α form: 21.8 GPa
Bulks modul: α form: 37.9 GPa
Poissons konstant: α form: 0.259
Vickers hårdhet: 510–950 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-54-2

Historia

Namnursprung: after the mineral Gadolinite (itself named after Johan Gadolin)
Upptäckt: Jean Charles Galissard de Marignac (1880)
Första isolation: Lecoq de Boisbaudran (1886)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
148Gd	{syn}	75 y	α	144Sm
150Gd	{syn}	1.8×106 y	α	146Sm
152Gd	0.20%	1.08×1014 y	α	148Sm
154Gd	2.18%	Stabil
155Gd	14.80%	Stabil
156Gd	20.47%	Stabil
157Gd	15.65%	Stabil
158Gd	24.84%	Stabil
160Gd	21.86%	Stabil

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_gadolinium

---

Europium

Gadolinium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna.

Egenskaper

Gadolinium är en silvervit, mjuk och smidbar metall. Den oxideras i luft, reagerar långsamt med vatten och är löslig i syror.

Förekomst

Gadolinium förekommer i jordskorpan i mängder motsvarande 6,4 gram/ton. År 1880 upptäcktes elementet i form av sin oxid av schweizaren Marignac i mineralet gadolinit från Ytterby, Stockholms län. Det är namngivet efter den finländske kemisten Johan Gadolin (1760–1853).

I ren form har gadolinium framställts i modern tid. Vanligaste metoden är reduktion av trifluoriden med metalliskt kalcium.

Användning

Gadolinium används bland annat som inblandning i kärnbränsle, då i form av gadoliniumoxid, Gd₂O₃ (så kallad brännbar absorbator). Syftet med att blanda in det i kärnbränsle är dess egenskaper att fånga upp neutroner, samtidigt som det långsamt förbrukas. På så sätt begränsas effekttätheten i färskt kärnbränsle och effektfördelningen mellan färskt och utbränt bränsle blir jämnare.

Inom sjukvården är gadoliniumföreningar viktiga som kontrastmedel vid MR-diagnostik.

Vidare kan gadolinium användas inom ståltillverkningen där en liten inblandning av gadolinium ökar beständigheten hos järn- och kromlegeringar.

H-fraser	H261
P-fraser	P231 + P232, P422

61. Prometium (Pm) <— 62. Samarium (Sm) —> 63. Europium (Eu)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Samarium
https://en.wikipedia.org/wiki/Samarium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 150,36 u
Utseende: Silvervit

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 7.52 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 7.16 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 345 K (1 072 °C)
Kokpunkt: 2 076 K (1 803 °C)
Molvolym: 19,98 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 8,63 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 166,4 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 29.54 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 185 (238) pm
Kovalent radie: 166 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Xe] 4f⁶ 6s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 24, 8, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0 +1, +2, +3
Oxider (basicitet): Mild bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1.17

Diverse

Kristallstruktur: rombisk
Ljudhastighet: 2 130 m/s
Termisk expansion: (r.t.) (α, poly) 12.7 µm/(m⋅K)
Värmeledningsförmåga: 13.3 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 0,956·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: (r.t.) (α, poly) 0.940 µΩ⋅m
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +1860.0×10⁻⁶ cm³/mol (291 K)
Youngs modul: α form: 49.7 GPa
Skjuvmodul: α form: 19.5 GPa
Bulks modul: α form: 37.8 GPa
Poissons konstant: α form: 0.274
Vickers hårdhet: 410–440 MPa
Brinells hårdhet: 440–600 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-19-9

Historia

Namnursprung: after the mineral samarskite (itself named after Vassili Samarsky-Bykhovets)
Upptäckt: Lecoq de Boisbaudran (1879)
Första isolation: Lecoq de Boisbaudran (1879)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
144Sm	3.08%	Stabil
145Sm	{syn}	340 d	ε	145Pm
146Sm	{syn}	6.8×107 y	α	142Nd
147Sm	15.00%	1.06×1011 y	α	143Nd
148Sm	11.25%	7×1015 y	α	144Nd
149Sm	13.82%	Stabil
150Sm	7.37%	Stabil
151Sm	{syn}	90 y	β−	151Eu
152Sm	26.74%	Stabil
153Sm	syn	46.284 h	β−	153Eu
154Sm	22.74%	Stabil

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_samarium

---

Samarium

Samarium är ett metalliskt grundämne som tillhör lantanoiderna och de sällsynta jordartsmetallerna.

Egenskaper

Metalliskt samarium anlöper snabbt luft och täcks då av ett skyddande hydroxid- eller karbonatskikt. Färska snittytor är silvergrå.

Förekomst

Samarium förekommer tillsammans med cerium i mineralen orthit, bastnäsit och monazit samt i högre halter i samarskit. Av ämnet är 18 isotoper kända varav sju förekommer naturligt.

Användning

Samarium används tillsammans med kobolt för att skapa starka permanentmagneter. Ämnet används även för dopning av maser- och laserkristaller av kaliumfluorid samt som absorptionsmedel för neutroner i kärnreaktorer, och som katalysator m. m.

H-fraser	H228, H261, H373
P-fraser	P210, P231 + P232, P422

Periodic Table Videos
http://www.periodicvideos.com/