Richard Handl

51. Antimon (Sb) <— 52. Tellur (Te) —> 53. Jod (I)

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 127,6 u
Utseende: Silverblänkande grå

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 6.24 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 5.70 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 722,66 K (450 °C)
Kokpunkt: 1 261 K (990 °C)
Molvolym: 20,46 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 17,49 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 52,55 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 25.73 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 140 (123) pm
Kovalent radie: 135 pm
van der Waalsradie: 206 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Kr] 4d¹⁰ 5s² 5p⁴
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 18, 6

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −2, −1, 0, +1, +2, +3, +4, +5, +6
Oxider (basicitet): (mild syra)
Elektronegativitet (Paulingskalan): 2,1
Elektronegativitet (Allenskalan):
Normalpotential:

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 2610 m/s (at 20 °C)
Termisk expansion: 18 µm/(m⋅K) (at r.t.)
Värmeledningsförmåga: 1.97–3.38 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 200 A/(V × m)
Magnetism: Diamagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: −39.5×10⁻⁶ cm³/mol (298 K)
Youngs modul: 43 GPa
Skjuvmodul: 16 GPa
Bulks modul: 65 GPa
Mohs hårdhet: 2,25
Brinells hårdhet: 180–270 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 13494-80-9

Historia

Namnursprung: after Roman Tellus, deity of the Earth
Upptäckt: Franz-Joseph Müller von Reichenstein (1782)
Första isolation: Martin Heinrich Klaproth

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
120Te	0.09%	Stabil
121Te	{syn}	16.78 d	ε	121Sb
122Te	2.55%	Stabil
123Te	0.89%	Stabil
124Te	4.74%	Stabil
125Te	7.07%	Stabil
126Te	18.84%	Stabil
127Te	{syn}	9.35 h	β−	127I
128Te	31.74%	2.2×1024 y	β−β−	128Xe
129Te	{syn}	69.6 min	β−	129I
130Te	34.08%	7.9×1020 y	β−β−	130Xe

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_tellurium

---

Tellur

Tellur är ett halvmetalliskt grundämne som tillhör kalkogenerna. Tellur har kemiskt tecken Te och atomnumret 52.

Historia

Tellur upptäcktes i Transsylvanien (i dag en del av Rumänien) 1782 av Franz-Joseph Müller von Reichenstein i ett mineral som innehöll både guld och tellur. Ren tellur framställdes först av Martin Heinrich Klaproth som namngav det nya ämnet 1798 efter det latinska ordet för ”jord”, tellus.

Egenskaper

Tellur är en glänsande, silvervit och spröd kristallin halvmetall. Den är olöslig i vatten och organiska lösningsmedel som bensen och koldisulfid. Tellurföreningar är i allmänhet giftiga och saknar naturlig biologisk roll.

Kemiskt påminner tellur mycket om svavel och selen men har mera utpräglad metallkaraktär.

Förekomst och framställning

Naturligt förekommer tellur i jordskorpan med ca 0,002 g/ton, i såväl gedigen form som i tellurider i guldmineral.

Metallen framställs främst ur anodslam, en biprodukt vid raffinering av koppar. Tellur kan också framställas genom att lösa tellurdioxid i natriumhydroxidlösning följt av elektrolys.
Världens årliga tellurproduktion uppskattas till 215 ton (2015).

Produktion i Sverige

Sveriges tellurproduktion år 2016 var 33 ton. Metallen bryts tillsammans med guld i Kankberg i Skellefteå kommun.

Användning

År 2016 gick 40 % av världens tellurkonsumtion till produktion av solceller bestående av halvledaren kadmiumtellurid (CdTe). Tellur används även som legeringstillsats till stål, koppar och bly. Ämnet ingår i lagringslagret i CD-RW- och DVD-RW-skivor. Det kan även användas vid färgning av porslin och som vulkaniseringsmedel för gummi.

Marknad

Från år 2012 till 2016 sjönk priset från 150 till 34 dollar/kilogram.

H-fraser	H317, H332, H360, H412
P-fraser	P201, P202, P261, P271, P272, P273, P280, P302 + P352, P304 + P340 + P312, P308 + P313, P333 + P313, P363, P405, P501

50. Tenn (Sn) <— 51. Antimon (Sb) —> 52. Tellur (Te)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Antimon
https://en.wikipedia.org/wiki/Antimony

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 121,76 u
Utseende: Silverglänsande grå

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 6.697 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 6.53 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 903,78 K (631 °C)
Kokpunkt: 1 908 K (1 635 °C)
Molvolym: 18,19 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 19,87 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 77,17 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 25.23 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 145 (133) pm
Kovalent radie: 138 pm
van der Waalsradie: 206 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Kr] 4d¹⁰ 5s² 5p³
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 18, 5

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −3, −2, −1, 0, +1, +2, +3, +4, +5
Oxider (basicitet): (svagt sur)
Elektronegativitet (Paulingskalan): 2,05
Elektronegativitet (Allenskalan):

Diverse

Kristallstruktur: romboedrisk
Ljudhastighet: 3420 m/s
Termisk expansion: 11 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Värmeledningsförmåga: 24.4 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 2,88×10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: 417 nΩ⋅m (at 20 °C)
Magnetism: Diamagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: −99.0×10⁻⁶ cm³/mol
Youngs modul: 55 GPa
Skjuvmodul: 20 GPa
Bulks modul: 42 GPa
Mohs hårdhet: 3
Brinells hårdhet: 294–384 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-36-0

Historia

Namnursprung: ”Sb”: från Latin stibium ’stibnite’
Upptäckt: Arabiska alkemister runt 815 e.Kr

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
121Sb	57.21%	Stabil
123Sb	42.79%	Stabil
125Sb	{syn}	2.7582 y	β−	125Te

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_antimony

---

Antimon

Antimon är ett halvmetalliskt grundämne. Antimon används bland annat i mascara och batterier, samt som legeringsämne i typmetall, där det ökar hårdheten.

Historia

Spetsglans, en form av antimonsulfid, användes som ögonsmink redan under antiken och kallades av romarna för stibium (därav kemiskt tecken Sb). Ordet antimon användes senare och härstammar från det franska ordet för ”Munkdödare” eftersom munkar använde det för att studera alkemi, ovetande om hur giftigt det var för människor. Rent antimon framställdes tidigt, men ända in på medeltiden ansågs det vara bly.

Egenskaper

Antimon är en utomordentligt spröd metall som i rent tillstånd lätt kristalliserar i stora romboedrar. Som halvmetall har antimon fyra allotroper.

I kemiskt avseende liknar antimon metalloiderna inom kvävegruppen, men räknas normalt på grund av sina mekaniska egenskaper till metallerna. Vid normal temperatur påverkas antimon ej av luften, men vid glödgning oxideras den snabbt till oxid, som bildar en tjock, vit rök.

Förekomst och framställning

Antimon förekommer knappast gediget i naturen utan i förening med svavel som antimonglans (antimonit eller stibnit), vilket är den viktigaste malmen med en halt av antimon av 71,7 % i rent tillstånd. De främsta förekomsterna finns i Kina, Mexiko, Bolivia, Algeriet, Frankrike och Italien.

Antimon framställs huvudsakligen ur spetsglans genom rostning av denna vid omkring 350 °C varvid antimonoxid uppstår och avdestilleras. Oxiderna smälts reducerande under tillsättning av soda eller koksalt för att erhålla en lättsmält slagg. Rikare malmer reduceras direkt i en degelugn tillsammans med järnskrot varvid det till antimon bundna svavlet förenar sig med järnet. Råantimonet raffineras från föroreningar genom olika smältmetoder så att den marknadsmässigt rena antimonmetallen med en renhetsgrad på 99,7 % erhålles.

Användning

Antimon används som tillsats i bly-, koppar-, tenn- och zinklegeringar för att öka hårdheten. Antimonoxiderna används som färgämnen inom glas och keramikindustrin, och antimon(III)sulfid används inom pyrotekniken.

H-fraser	H351, H373
P-fraser	P202, P260, P280, P308+P313, P314, P501

49. Indium (In) <— 50. Tenn (Sn) —> 51. Antimon (Sb)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Tenn
https://en.wikipedia.org/wiki/Tin

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 118,710 u
Utseende: Silverglänsande grå

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): Vit, β: 7.265 g/cm³, Grå, α: 5.769 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 6.99 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 505,08 K (232 °C)
Kokpunkt: 2 875 K (2 623 °C)
Trippelpunkt:
Kritisk punkt:
Molvolym: 16,29 · 10⁻⁶
Smältvärme: 7,029 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 295,8 kJ/mol
Molär värmekapacitet: Vit, β: 27.112 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 145 (145) pm
Kovalent radie: 141 pm
van der Waalsradie: 217 pm
Elektronaffinitet:
Arbetsfunktion:

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Kr] 4d¹⁰ 5s² 5p²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 18, 4

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −4, −3, −2, −1, 0, +1, +2, +3, +4
Oxider (basicitet): SnO₂ (amfoterisk)
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,96

Diverse

Kristallstruktur: tetragonal
Ljudhastighet: 2730 m/s
Termisk expansion: 22.0 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Värmeledningsförmåga: 66.8 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 9,17·10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: 115 nΩ⋅m (at 0 °C)
Magnetism: Grå: Diamagnetisk, Vit: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: (Vit) +3.1×10⁻⁶ cm³/mol (298 K)
Youngs modul: 50 GPa
Skjuvmodul: 18 GPa
Bulks modul: 58 GPa
Poissons konstant: 0.36
Mohs hårdhet: 1,5
Brinells hårdhet: 50–440 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-31-5

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
112Sn	0.97%	Stabil
114Sn	0.66%	Stabil
115Sn	0.34%	Stabil
116Sn	14.54%	Stabil
117Sn	7.68%	Stabil
118Sn	24.22%	Stabil
119Sn	8.59%	Stabil
120Sn	32.58%	Stabil
122Sn	4.63%	Stabil
124Sn	5.79%	Stabil
126Sn	Spår	2.3×105 y	β−	126Sb

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_tin

---

Tenn

Tenn är ett silvervitt metallisktgrundämne med kemiskt tecken Sn (latin: stannum). Den här smidiga silvervita metallen oxiderar inte med syre vilket gör att den används för att skydda andra metaller mot korrosion med en tennbeläggning. Tenn är en av de metaller som är kända av människan sedan antiken, då det mjuka tennet hade stor betydelse ihop med den även mjuka kopparn, då de tillsammans bildar den hårda legeringenbrons. Tenn utvinns framförallt ur mineralettennsten (kassiterit).

Betydande egenskaper

Tenn är en formbar, smidig, kristallin metall. Den är beständig i syre och salt, sött och destillerat vatten (den skyddas av en oxidfilm), men kan angripas av baser, syror och surt salt. Då smält tenn stelnar, uppstår så kallad β-tenn, som är stabilt ner till 13 °C. Då tennföremål förvaras i låga temperaturer, kommer grå förhöjda partier att uppstå på ytan. Man säger att föremålet drabbats av tennpest. Detta kan förhindras genom att man legerar tennet med antimon eller vismut.

Den kristallina strukturen i gjutna tennföremål gör att tennskrik uppstår vid böjning av ett tennföremål. Tennskrik är hörbart med blotta örat och kommer sig av att materialet undergår så kallad mekanisk tvillingbildning (det vill säga att metallgittret skjuvas om med ljudets hastighet i materialet). Ljudvågen från tvillingbildningen går med ljudets hastighet och mikroskopiska ljudbangar kan höras. Se även akustisk emission.

Historik

Tenn är en av de få metaller, som varit i användning ända sedan förhistorisk tid, och synes i äldsta tider ha erhållits dels från Indien, dels från det inre Asien. Under bronsålder hämtas stor del av det europeiska tennet från England. De brittiska öarna kallades av fenicierna för tennöarna. Genom gravfynd i Egypten vet man att tennet varit i allmänt bruk redan 4000-3000 f.Kr. Det har anträffats i schweiziska pålbyggnader och var bekant i Kina och Indien åtminstone 1800 f.Kr. I 4 Mos. 31:22 uppräknas tenn tillsammans med metallerna guld, silver, koppar, järn och bly.

Tenn har använts av människan under lång tid, framförallt i legering med koppar, vilket kallas brons. De forntida högstående kulturerna i Egypten, Mesopotamien, Kina och Grekland byggde i stora delar sin kultur kring bronset, det användes till vapen, smycken och byggnadsdetaljer. I antika världen vid den tiden, från 3500 f.Kr. sammansmältes inte de rena metallerna till en legering utan det var snarare så att man genom smältning av tennhaltig kopparmalm fick fram brons. Det var inte förrän cirka 600 f.Kr. som man började använda rent tenn. I England däremot, började man redan under äldre bronsålder, cirka 1800 f.Kr. utvinna tenn för att använda vid bronstillverkning. Man använde den dock inte utifrån vad som är känt till några föremål i rent tenn.

Den romerske författaren Plinius benämnde tennet plumbum album (”vitt bly”; bly kallade han för plumbum nigrum = ”svart bly”). Romarna hade också benämningar som plumbum candidum (”glänsande bly”), stannum och stangnum. Den svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius använde det latinska stannum när han 1812 gav metallen dess kemiska beteckning Sn. Ordet tenn har ett germanskt ursprung, troligen från ord som ”stång” eller ”ten”, och på tyska heter det zinn, engelska tin (numera vanligen istället pewter) och på franska användes ordet tain för metallen redan på 1200-talet, detta blev vår tids étain.

Framställning

Tenn finns huvudsakligen i mineralet kassiterit, SnO₂ och kommer numera från fyndigheter i Kina, Peru, Brasilien, Malaysia, Bolivia, Indonesien, Australien, Demokratiska Republiken Kongo, Thailand och Nigeria. Världsproduktionen är cirka 200 000 ton rent tenn per år. Ur tennmalmen erhålles metallen genom reducerande smältning med kol i speciella reverberugnar.

Användning

Man upptäckte tidigt att tenn kan användas som korrosionsskydd genom att lägga ett tennöverdrag på ytor av järn och stål. Förtennade plåtbehållare används till exempel i form av konservburkar och läskedrycksburkar. Den irländska flöjttypen tin whistle fick sitt namn för att den började massproduceras av bleckplåt. Också kopparföremål som använts som behållare för livsmedel har förtennats, inte för att hindra korrosion utan för att hindra att giftiga kopparföreningar kommer ut i maten.

• Tenn används alltjämt som komponent i olika legeringar, som till exempel brons, klockmetall, babbittmetall, vitmetall, hårdtenn (från 85% till 99% tenn), fosforbrons och lödtenn (mjuklod).
• Inom elektroniken har tenn en stor betydelse som elektrisk och mekanisk förbindelse mellan komponenterna.
• Stannoklorid är ett salt som används som reducerande medel och som betningsmedel i tryckmetoden kattuntryckning
• Förr (fram till mitten av 1900-talet) användes tenn i form av stanniol (en form av folie) för att förpacka mat (speciellt ost och chokladkakor) och annat. En speciell tillämpning var som formbar tätbricka inuti kapsylen till läskedryckflaskor. Därefter har tennfoliet ersatts av aluminiumfolie och plastfolier av olika slag.
• Tenn används också som trådmaterial, ofta inom legering med silver (som Luleåtråd). Den användes inom den sydsamiska traditionen. Det är också en möjlig komponent inom flugfiske.

H-fraser	H319, H335
P-fraser	P261, P264, P271, P280, P304 + P340, P305 + P351 + P338, P312, P337 + P313, P403 + P233, P405, P501

48. Kadmium (Cd) <— 49. Indium (In) —> 50. Tenn (Sn)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Indium
https://en.wikipedia.org/wiki/Indium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 114,818 u
Utseende: Silveraktigt grå

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 7.31 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 7.02 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 429,75 K (157 °C)
Kokpunkt: 2 345 K (2 080 °C)
Trippelpunkt: 429.7445 K, ​~1 kPa
Kritisk punkt:
Molvolym: 15,76 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 3,263 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 231,5 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 26.74 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 155 (156) pm
Kovalent radie: 144 pm
van der Waalsradie: 193 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Kr] 4d¹⁰ 5s² 5p¹
e⁻ per skal: 2,8,18,18,3

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −5, −2, −1, +1, +2, +3
Oxider (basicitet): (amfoterisk)
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,78

Diverse

Kristallstruktur: tetragonal
Ljudhastighet: 1 215 m/s
Termisk expansion: 32.1 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Värmeledningsförmåga: 81.8 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 11,6×10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: 83.7 nΩ⋅m (at 20 °C)
Magnetism: Diamagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: −64.0×10⁻⁶ cm³/mol (298 K)
Youngs modul: 11 GPa
Mohs hårdhet: 1,2
Brinells hårdhet: 8.8–10.0 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-74-6

Historia

Namnursprung:
Upptäckt: Ferdinand Reich and Hieronymous Theodor Richter (1863)
Första isolation: Hieronymous Theodor Richter (1864)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
111In	{syn}	2.8 d	ε	111Cd
113In	4.28%	Stabil
115In	95.72%	4.41×1014 y	β−	115Sn

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_indium

---

Indium

Indium är ett mjukt metalliskt grundämne som bland annat används i elektronik, till exempel i bildskärmar.

Historik

Indium upptäcktes på spektroskopisk väg 1863 av de tyska kemisterna Ferdinand Reich och Theodor Richter i zinkblände från Freiberg i Sachsen och visades offentligt första gången i form av en halvkilosklump vid världsutställningen 1867. De undersökte egentligen talliumhalten i mineraler från Freiberg, men fann istället för talliums karakteristiska gröna linje en blå linje. Namnet kommer av ordet indigo, och syftar på den karakteristiska linjen i indiums spektrum.

Egenskaper

Indium är en silvervit, mjuk och formbar metall som är mjukare än bly och färgar av sig på papper. Den är lättsmält och i smält form väter indium en glasyta. Föreningar av metallen är till skillnad från föreningar av det närbesläktade grundämnet tallium, inte giftiga.

Metallen är beständig i luft, smidig och kan lätt skäras med kniv.

Framställning

Indium framställs ur koncentrat av zinkmalm, vilken efter rostning behandlas med svavelsyra varefter metallen utskiljs elektrolytiskt. Halten av indium i jordskorpan är ca 0,25 ppm.

Användning

Indium används i vissa legeringar, i blyfria lödlod, till vakuumförpackningar och tidigare även i lager i flygplansmotorer. Några indiumföreningar, t. ex. InAs, är halvledande och används inom elektroniken. Indiumgalliumaluminiumfosfid används i laserdioder.

H-fraser	H372, H411
P-fraser	P261, P274, P304 + P340, P314, P501

47. Silver (Ag) <— 48. Kadmium (Cd) —> 49. Indium (In)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kadmium
https://en.wikipedia.org/wiki/Cadmium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 112,411 u
Utseende: Silvergrå

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 8.65 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 7.996 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 594,22 K (321,07 °C)
Kokpunkt: 1 040 K (767 °C)
Molvolym: 13,00 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 6,192 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 100 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 26.020 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 155 (161) pm
Kovalent radie: 148 pm
van der Waalsradie: 158 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Kr] 4d¹⁰ 5s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 18, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −2, +1, +2
Oxider (basicitet): Svag bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,69

Diverse

Kristallstruktur: hexagonal
Ljudhastighet: 2 310 m/s
Termisk expansion: 30.8 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Värmeledningsförmåga: 96.6 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 13,8 × 10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: 72.7 nΩ⋅m (at 22 °C)
Magnetism: Diamagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: −19.8×10⁻⁶ cm³/mol
Youngs modul: 50 GPa
Skjuvmodul: 19 GPa
Kompressionsmodul:
Bulks modul: 42 GPa
Poissons konstant: 0,30
Mohs hårdhet: 2
Brinells hårdhet: 203–220 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-43-9

Historia

Första isolation: Karl Samuel Leberecht Hermann and Friedrich Stromeyer (1817)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
106Cd	1.25%	Stabil
107Cd	{syn}	6.5 h	ε	107Ag
108Cd	0.89%	Stabil
109Cd	{syn}	462.6 d	ε	109Ag
110Cd	12.47%	Stabil
111Cd	12.80%	Stabil
112Cd	24.11%	Stabil
113Cd	12.23%	7.7×1015 y	β−	113In
113mCd	{syn}	14.1 y	β− IT	113In 113Cd
114Cd	28.75%	Stabil
115Cd	{syn}	53.46 h	β−	115In
116Cd	7.51%	3.1×1019 y	β−β−	116Sn

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_cadmium

---

Kadmium

Kadmium, (latinskt namn: Cadmium) Cd, är ett relativt ovanligt metalliskt grundämne som räknas som en tungmetall. I periodiska systemet tillhör kadmium grupp tolv, samma grupp som zink och kvicksilver. I jordskorpan är grundämnet tämligen ovanligt, och förekommer då främst tillsammans med zink.

Historia

Kadmium upptäcktes av tysken Friedrich Stromeyer år 1817 som en förorening i zinkkarbonat, vilket vid upphettning gav en gulfärgad oxid till skillnad från ren zinkoxid som är vit efter avsvalning, samt oberoende av honom av den tyske kemisten Karl Samuel Leberecht Hermann. Namnet kommer från kadmeia, det antika namnet på zinkkarbonat. Stromeyer var även den förste att framställa metalliskt kadmium.

Biologisk betydelse

Kadmium liknar zink och tar dess plats i enzymer där atomen är fäst med svavelbindningar och har kontakt med substratet. Detta innebär att enzymet inte fungerar, och kadmium är därför giftigt för alla flercelliga organismer. Vissa kiselalger som lever i en miljö med mycket låga halter zink har dock anpassat sitt karbanhydras så att kadmium kan ersätta zink.

Den vanligaste upptagningsvägen för människor är genom födan; i Sverige är det genomsnittliga intaget cirka 0,07 mg per vecka och person. Världshälsoorganisationen (WHO) har som riktvärde att kadmium i föda hos vuxna inte bör överskrida 0,5 mg/vecka. I den mänskliga kroppen lagras det mesta kadmiumet i lever och njure där det oskadliggörs av ett speciellt protein (metallotionein). Kroppen utsöndrar kadmium mycket sakta genom urinen och halveringstiden är cirka 10 år. Det är när tillförseln av kadmium är större än vad kroppen kan binda som det börjar bli problem som bland annat kan leda till njurskador och skelettdeformationer. Gränsen för när skadorna börjar uppstå ligger på omkring 200 µg kadmium per gram njure, vilket kan jämföras med 30–40 µg som är den genomsnittliga mängden hos den svenska befolkningen. Rökare har i regel högre halter av kadmium i kroppen. Kadmium överförs inte från moder till foster.

Studier har visat att absorptionen av kadmium är dålig från tarmen och att det mesta avgår med avföringen. Dock kan kadmiumabsorptionen bero på järndepåerna. Studier av Berglund et al, 1994 och Åkesson, 2000, har visat att små till tomma järndepåer (serum-ferritin mindre än 30 mikrogram/L) ökar upptaget av kadmium. Kadmium har hög affinitet till DMT1 (transportprotein för bland annat järn, från tarmen till blodbanan), då detta transportprotein blir uppreglerat vid järnbrist. Även har man sett könsskillnader i kadmiumupptaget då kvinnor innan menopausen har en högre absorptionsgrad på grund av menstruationen.

Framställning

Kadmium framställs huvudsakligen som en biprodukt vid zinkframställningen. Kadmium förekommer främst i mineralet zinkblände där koncentrationen ligger mellan 0,05 % och 0,8 %. Egentliga kadmiummineral såsom greenockit (CdS) och otavit (CdCO₃) är sällsynta. Världsproduktionen av kadmium ökade kraftigt från 1940-talet fram till slutet av 1970-talet, då mängden stagnerade. Mellan 1993–97 var den genomsnittliga konsumtionen 17 800 ton/år, varav Sverige svarade för 1,6 %.

Användningsområden

Kadmium har haft många användningsområden, bland annat har det använts till färgpigment till exempel gulare färger, ytbehandling, stabilisator i plaster och till nickel-kadmiumackumulatorer (”uppladdningsbara batterier”). I Sverige förbjöds användningen av kadmium i stabilisatorer för plaster år 1982, vilket i praktiken kom att inbegripa olika färgämnen och ytbehandlingsmedel. Kadmiumutsläppen har minskat kontinuerligt sedan förbudet; exempelvis släpptes 25 ton ut i form av luftföroreningar från svenska källor år 1970, att jämföra med 1988 då utsläppen var nere i 2,5 ton. Till vatten var utsläppet 1985 2,5 ton. Detta utsläpp har främst sitt ursprung i gruvor och metallverk.

H-fraser	H330, H341, H350, H361fd, H372, H410
P-fraser	P201, P260, P273, P304 + P340 + P310, P308 + P313, P403 + P233

46. Palladium (Pd) <— 47. Silver (Ag) —> 48. Kadmium (Cd)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Silver
https://en.wikipedia.org/wiki/Silver

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 107,8682 u
Utseende: Glimrande vit metall

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 10.49 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 9.320 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 234,93 K (961,78 °C)
Kokpunkt: 2 435 K (2 162 °C)
Molvolym: 10,72 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 11,3 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 250,58 kJ/mol
Molär värmekapacitet: −19.5×10⁻⁶ cm³/mol (296 K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 160 (165) pm
Kovalent radie: 153 pm
van der Waalsradie: 172 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Kr] 4d¹⁰ 5s¹
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 18, 1

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −2, −1, +1, +2, +3
Oxider (basicitet): (amfoterisk)
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,93

Diverse

Kristallstruktur:face-centred cubic (fcc)
Ljudhastighet: 2680 m/s (at r.t.)
Termisk expansion: 18.9 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Värmeledningsförmåga: 429 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet:
Elektrisk resistivitet: 15.87 nΩ⋅m (at 20 °C)
Magnetism: Diamagnetisk
Youngs modul: 83 GPa
Skjuvmodul: 30 GPa
Bulks modul: 100 GPa
Poissons konstant: 0.37
Mohs hårdhet: 2,5
Vickers hårdhet: 251 MPa
Brinells hårdhet: 206–250 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-22-4

Historia

Namnursprung: Ag från argentum på latin
Upptäckt: Kännt en mer än 5000 år sen

Isotoper

Iso­tope	Abun­dance	Half-life (t1/2)	Decay mode	Pro­duct
105Ag	{syn}	41.2 d	ε γ	105Pd
106mAg	{syn}	8.28 d	ε γ	106Pd
107Ag	51.839%	Stabil
108mAg	{syn}	418 y	ε IT γ	108Pd 108Ag
109Ag	48.161%	Stabil
110mAg	{syn}	249.95 d	β− γ	110Cd
111Ag	{syn}	7.45 d	β− γ	111Cd

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_silver

---

Silver

Silver är ett metalliskt grundämne som tillhör gruppen ädelmetaller och gruppen myntmetaller. Dess kemiska tecken är Ag, från latinets argentum.

Metallen används ofta till smycken. Det används också som elektrisk ledare där mycket höga krav på låg resistans krävs, exempelvis till inneslutning av supraledande material i de största elektromagneterna. Tanken är att om kylningen av supraledaren fallerar så att supraledningen upphör, så ska de mycket stora strömmar det är frågan om kunna gå genom silvret istället utan att ge så höga temperaturer att ledarna smälter. Detta eftersom silver har den lägsta resistansen av alla icke-supraledande ämnen vid tänkbara temperaturer. Silver har också en mycket hög värmeledningsförmåga.

Silver är godkänt som färgämne i livsmedel, med E-nummer E 174.

Silver är idag (4 december 2021) värt cirka 6,63 kr/g, eller 22,55 $/oz. En oz (troy ounce), som ädelmetaller ofta mäts i, är 31,103 476 8 g.

Användningsområden

Silver har många användningsområden, bland annat för smycken, där det är ett av de vanligaste materialen. Den finaste silverkvalitén i smycken och konstföremål kallas sterlingsilver och består av 92,5 % silver och resten koppar och andra metaller, vilket deklareras genom instämpling av talet 925.

Gränsen för att få kallas silver ligger enligt internationell norm vid silverhalten 83 % eller 830/1000, vilket deklareras genom instämpling av talet 830. Enligt äldre svenska bestämmelser räknade man i sexton-delar, varvid gränsen lagfästes till 13¹/₄ lod, vilket i decimalbråk är ≈82,8 %, det vill säga praktiskt taget detsamma som halten 830.

I andra länder har dock lägre silverhalt tidigare tolererats, och 12-lödigt silver (75 % silverhalt) var vanligt i många länder.

Cirka 44 % av allt silver användes förr inom fotoindustrin, och hade sin största användning 1999 med 8304,6 ton. Denna siffra har dock minskat med införandet av digitala kameror, och var 2007 snarare 14 %. Silver används även i lödmaterial, mynt, elektriska kontakter och i högkapacitetsbatterier. Silverklorid är genomskinligt och används ibland som glascement. Inom sjukvården används silver som antibakteriellt medel, bland annat i vissa förband och uretrakatetrar.

En silvertacka är ett stycke silver som kan vara gjuten eller pressad. Värdet på en silvertacka är beroende av dess vikt. Det vanligaste förekommande viktmåttet är troy uns. En silvertacka kan variera i vikt från 1 troy uns (31,1 gram) till 1000 troy uns (31,1 kg).

Historia

Silver har överallt i världen uppträtt senare än guld och koppar, och var ännu under bronsåldern ganska sällsynt. I Egypten var silver ursprungligen mer värdefullt än guld. I Spanien upptäcktes silvergruvor mycket tidigt, och man känner till silversmycken (diadem) från Spaniens kopparålder. Även i Östern fanns silvergruvor vid bronsålderns början. En silvernål är hittad i en kopparåldersgrav vid Karkemisch nära Eufrat, och Heinrich Schliemann upptäckte i andra staden vid Troja-Hisarlik vaser och göten av silver. Från första hälften av 1000-talet f.Kr. härstammar en dolk och några spjutspetsar av silver som funnits vid Borodino i Bessarabien. Ända uppe i Schlesien har enstaka silverfynd från tidig bronsålder gjorts. Även i Italien kom silver i form av smyckenålar till användning under kopparåldern (Remedellokulturen).

Silvret började dock användas i större utsträckning först under järnåldern. På grekiskt område användes det först till mynt, på 600-talet f.Kr. Även kelterna, särskilt de vid Donau, präglade silvermynt. Romarna började först på 100-talet f.Kr. använda silver i större utsträckning, till silverkärl och dylikt. Inflyttade grekiska konsthantverkare utövade ett betydande inflytande på silverarbetenas gestaltning. Märkliga romerska silverarbeten är de från Boscoreale och Hildesheim (första århundradet f.Kr.).

I Norden kom silvret i bruk under första århundradet e.Kr. Endast en i Sverige funnen svärdsdoppsko är något äldre. Mycket silver kom till de nordiska länderna under 100- och 200-talen e.Kr. i form av romerska mynt, så kallade denarer. Under folkvandringstiden blev silvret mindre vanligt, men under vikingatiden inkom det i stora mängder till de skandinaviska länderna, dels i form av arabiska mynt och smycken, dels som mynt från Tyskland och England, så kallad danagäld. Talrika smycken av silver tillverkades i de nordiska länderna, och synnerligen högt stod silverfiligrantekniken.

Värde i förhållande till guld

I äldsta tider hölls silvret på grund av sin sällsynthet i lika högt värde som guldet, och i en del egyptiska och assyriska inskrifter nämns det till och med framför detta. Men i samma mån tillgången på silver ökade sjönk även dess pris. Genom hela den senare delen av forntiden kan man följa växlingarna i guldets och silvrets inbördes bytesvärde allt eftersom nya fyndorter för det ena eller andra hittades. Efter upptäckten och bearbetningen av de stora silverfyndigheterna i Amerika i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet sjönk silvrets värde våldsamt. Mellan 1650 och 1870 var silverpriset i förhållande till guld ganska konstant omkring 1:15,5, men under decennierna kring sekelskiftet 1900 sjönk det till omkring 1:39.

45. Rodium (Rh) <— 46. Palladium (Pd) —> 47. Silver (Ag)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Palladium
https://en.wikipedia.org/wiki/Palladium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 106,42 u
Utseende: Silvrigt vit metallisk

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 12.023 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 10.38 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 1 828,05 K (1 554,90 °C)
Kokpunkt: 3 236 K (2 963 °C)
Molvolym: 8,56 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 17,6 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 357 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 25.98 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 140 (169) pm
Kovalent radie: 131 pm
van der Waalsradie: 136 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Kr] 4d¹⁰
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 18, 0

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: 0, +1, +2, +3, +4
Oxider (basicitet): Mild bas
Elektronegativitet (Paulingskalan): 2,20
Elektronegativitet (Allenskalan):

Diverse

Kristallstruktur: kubisk tätpackning (ccp)
Ljudhastighet: 3 070 m/s
Termisk expansion:
Värmeledningsförmåga:
Elektrisk konduktivitet: 9,5 × 10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet:
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +567,4×10⁻⁶ cm³/mol (288 K)
Youngs modul: 121 GPa
Skjuvmodul: 44 GPa
Bulks modul: 180 GPa
Poissons konstant: 0.39
Mohs hårdhet: 4,75
Vickers hårdhet: 400–600 MPa
Brinells hårdhet: 7440-05-3

Identifikation

CAS-nummer: 7440-05-3

Historia

Namnursprung: Efter asteroiden Palla, vilket kommer från Pallas Athena.
Upptäckt och första isolation: William Hyde Wollaston (1802)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
100Pd	syn	3.63 d	ε γ	100Rh
102Pd	1.02%	Stabil
103Pd	{syn}	16.991 d	ε	103Rh
104Pd	11.14%	Stabil
105Pd	22.33%	Stabil
106Pd	27.33%	Stabil
107Pd	Spår	6.5×106 y	β−	107Ag
108Pd	26.46%	Stabil
110Pd	11.72%	Stabil

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_palladium

Palladium

Palladium är ett metalliskt grundämne som tillhör gruppen lätta platinametaller. Det upptäcktes 1803 av William Hyde Wollaston och uppkallades efter den 1802 upptäckta asteroiden Pallas.

Egenskaper

Palladium är mycket korrosionsbeständigt och räknas kemiskt som en ädelmetall. Den är en silvervit och utomordentligt smidbar metall. Den angrips inte av luft eller svavelväte men löses av salpetersyra och svavelsyra.

Vid rumstemperatur kan metallen i kompakt form lösa 900 gånger sin egen volym vätgas och i kolloidal form 3 000 gånger. Det upplösta vätet är synnerligen reaktivt (atomärt), och finfördelad palladium utgör därigenom en effektiv katalysator för hydrering.

Organiska föreningar

Palladiumorganiska föreningar är komplex, bildade ur oorganiska palladiumföreningar och omättade organiska ämnen. De är i allmänhet instabila och vid deras sönderfall bildas ofta andra ämnen än utgångsmaterialen. Oorganiska palladiumföreningar katalyserar på så sätt vissa reaktioner inom organisk kemi.

Förekomst

I naturen förekommer palladium i gedigen form med andra platinametaller i flodsandavlagringar i bland annat Brasilien och Ryssland.

Användning

Enligt en svensk lag från 1999 stadgas att man kan få tillstånd att sälja arbeten av palladium som ädelmetallarbeten. I legering med guld, platina eller silver används palladium till smycken, tandfyllningar samt inom elektronik och för katalysatorer.

H-fraser	H228
P-fraser	P210

44. Rutenium (Ru) <— 45. Rodium (Rh) —> 46. Palladium (Pd)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Rodium
https://en.wikipedia.org/wiki/Rhodium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 102,90550 u
Utseende: Silvrigt vit metallisk

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 12.41 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 10.7 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 2 237 K (1 964 °C)
Kokpunkt: 3 968 K (3 695 °C)
Trippelpunkt:
Kritisk punkt:
Molvolym: 8,28 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 21,5 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 493 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 24.98 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 135 (173) pm
Kovalent radie: 135 pm
van der Waalsradie:
Elektronaffinitet:
Arbetsfunktion:

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Kr] 4d⁸ 5s¹
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 16, 1

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −3, −1, 0, +1, +2, +3, +4, +5, +6
Oxider (basicitet): (amfoterisk)
Elektronegativitet (Paulingskalan): 2.28
Elektronegativitet (Allenskalan):
Normalpotential:

Diverse

Kristallstruktur: face-centered cubic (fcc)
Ljudhastighet: 4700 m/s (at 20 °C)
Termisk expansion: 8.2 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Värmeledningsförmåga: 150 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 21,1 × 10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: 43.3 nΩ⋅m (at 0 °C)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet:
Youngs modul: 380 GPa
Skjuvmodul: 150 GPa
Bulks modul: 275 GPa
Poissons konstant: 0.26
Mohs hårdhet: 6
Vickers hårdhet: 1100–8000 MPa
Brinells hårdhet: 980–1350 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-16-6

Isotoper

Iso­tope	Abun­dance	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
99Rh	{syn}	16.1 d	ε γ	99Ru
101mRh	{syn}	4.34 d	ε IT γ	101Ru 101Rh
101Rh	{syn}	3.3 y	ε γ	101Ru
102mRh	{syn}	3.7 y	ε γ	102Ru
102Rh	{syn}	207 d	ε β+ β−	102Ru 102Ru β− 102Pd
103Rh	100%	stable
105Rh	{syn}	35.36 h	β− γ	105Pd

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_rhodium

---

Rodium

Rodium är ett sällsynt metalliskt grundämne som tillhör gruppen lätta platinametaller.

Historia

Rodium upptäcktes av engelsmannen William Hyde Wollaston år 1803 i råplatina. Rodium har fått sitt namn efter sina röda saltlösningar (grek. Rhodos, ros).

Egenskaper

Rodium är en silvervit, mycket hård metall. Den är olöslig i alla syror, men löslig i smält kaliumvätesulfat. Vid rödglödgning reagerar den långsamt med syre, klor eller brom, men ej med fluor, till trihalider.

Metallen är ett av de dyraste grundämnena som finns, med ett pris på 70 USD per gram (under 2010). Under 2008 låg priset på 353 USD per gram.

Förekomst och framställning

Rodium är ett av de mest sällsynta grundämnena och förekommer endast med ca 0,0001 ppm i naturen tillsammans med andra platinametaller, guld eller silver. Metallen kan framställas genom reduktion av [Rh(NH₃) ₅Cl]Cl₂ eller Na₃RhCl₆ med vätgas.

Användning

Rodium används i katalytiska avgasrenare, samt tack vare sin stora hårdhet och extremt reflekterande yta också som exklusiv smyckesplätering kallad rodiering. Hårdheten och ämnets goda elektriska ledningsförmåga gör att rodium också används vid plätering inom elektronik.

Wilkinsons katalysator används inom organisk syntes vid katalytisk hydrogenering.

H-fraser	H228
P-fraser	P210

43. Teknetium (Tc) <— 44. Rutenium (Ru) —> 45. Rodium (Rh)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Rutenium
https://en.wikipedia.org/wiki/Ruthenium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 101.07 u
Utseende: Silvrig metallisk

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 12.45 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 10.65 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 2 607 K (2 334 °C)
Kokpunkt: 4 423 K (4 150 °C)
Molvolym: 8,17 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 24 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 595 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 24.06 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 130 (178) pm
Kovalent radie: 126 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Kr] 4d⁷ 5s¹
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 15, 1

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −4, −2, 0, +1, +2, +3, +4, +5, +6, +7, +8
Oxider (basicitet): (svag syra)
Elektronegativitet (Paulingskalan): 2,2

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 5 970 m/s
Värmeledningsförmåga: 117 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 13,7×10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: 71 nΩ⋅m (at 0 °C)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +39×10⁻⁶ cm³/mol (298 K)
Youngs modul: 447 GPa
Skjuvmodul: 173 GPa
Kompressionsmodul:
Bulks modul: 220 GPa
Poissons konstant: 0.30
Mohs hårdhet: 6,5
Brinells hårdhet: 2160 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-18-8

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
96Ru	5.54%	Stabil
97Ru	{syn}	2.9 d	ε γ	97Tc
98Ru	1.87%	Stabil
99Ru	12.76%	Stabil
100Ru	12.60%	Stabil
101Ru	17.06%	Stabil
102Ru	31.55%	Stabil
103Ru	{syn}	39.26 d	β− γ	103Rh
104Ru	18.62%	Stabil
106Ru	{syn}	373.59 d	β−	106Rh

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_ruthenium

---

Rutenium

Rutenium är ett metallisktgrundämne som tillhör gruppen lätta platinametaller med kemiskt tecken. Ru och atomnummer 44. Rutenium är även en restprodukt från fissioneraduran-235.

Historia

Rutenium upptäcktes av den ryske kemisten Karl Ernst Claus 1844 och var den sjätte och sista av platinametallerna som upptäckts. Namnet rutenium kommer från nylatinets Ruthenia (Rutenien).

Förekomst och framställning

Rutenium förekommer endast med ca 0,004 ppm i naturen och tillsammans med andra platinametaller, t. ex. som legering med iridium. Det kan framställas ur anodslam, en biprodukt vid rening av råkoppar.

Separationen från andra metaller sker genom destillation av rutenium(VIII)oxid och metallen utvinns genom reduktion av (NH₄)₃RuCl₆ med vätgas.

Ca 12 ton rutenium produceras varje år med en beräknad total tillgång av 5 000 ton i världen.

Användning

Rutenium används inom kemisk industri, t. ex. som katalysator vid syntes av långkedjiga kolväten och inom elektronikindustrin till hårda kontaktlegeringar. Vidare används rutenium till smycken, pennspetsar, glödtrådar och keramikglasyrer. Rutenium är också en viktig komponent i Grätzel-celler, en typ av solcell.

H-fraser	H228
P-fraser	P210

42. Molybden (Mo) <— 43. Teknetium (Tc) —> 44. Rutenium (Ru)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Teknetium
https://en.wikipedia.org/wiki/Technetium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 98,9063 u
Utseende: Metalliskt silvergrå

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 11 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 2 430 K (2 157 °C)
Kokpunkt: 4 538 K (4 265 °C)
Molvolym: 8,63 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 24 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 660 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 24.27 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 135 (183) pm
Kovalent radie: 156 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Kr] 4d⁵ 5s²
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 13, 2

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −3, −1, 0, +1, +2, +3, +4, +5, +6, +7
Oxider (basicitet): (stark syra)

Diverse

Kristallstruktur: Hexagonal
Ljudhastighet: 16 200 m/s
Termisk expansion: 7.1 µm/(m⋅K) (at r.t.)
Värmeledningsförmåga: 50,6 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 6,7 10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: 200 nΩ⋅m (at 20 °C)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +270.0×10⁻⁶ cm³/mol (298 K)

Identifikation

CAS-nummer: 7440-26-8

Historia

Förutsägelse: Dmitri Mendeleev (1871)
Upptäckt och första isolation: Emilio Segrè and Carlo Perrier (1937)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
95mTc	{syn}	61 d	ε γ IT	95Mo 95Tc
96Tc	{syn}	4.3 d	ε γ	96Mo
97Tc	{syn}	4.21×106 y	ε	97Mo
97mTc	{syn}	91 d	IT	97Tc
98Tc	{syn}	4.2×106 y	β− γ	98Ru
99Tc	Spår	2.111×105 y	β−	99Ru
99mTc	{syn}	6.01 h	IT γ	99Tc

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_technetium

---

Teknetium

Teknetium är ett radioaktivt metalliskt grundämne, som saknar stabila isotoper.

Historia

Dmitrij Mendelejevs periodiska system av år 1869 och Henry Moseleys av år 1913 förutspådde ett grundämne med atomnummer 43, men trots ihärdiga försök att finna ett sådant lyckades man under lång tid inte hitta det. Flera forskare trodde sig ha hittat det, och namn som ilmenium, davyum, nipponium (Np) och moseleyum (Ms) förekom som namnförslag på vad som troddes vara det nyupptäckta grundämnet. Tacke, Walter Noddack och Otto Berg med hjälp av röntgenspektrografi av ett stycke columbit 1925 lyckades påvisa grundämnet Rhenium hävdade upptäckarna att de även lyckats spåra grundämnet 43 i proverna och gav grundämnet namnet masurium (Ma) efter Masurien. Resultaten kunde dock aldrig verifieras.

1936 bestrålade Ernest Lawrence ett stycke molybdenfolie med deutroner i en cyklotron, vilket han 1937 skänkte till Emilio Segrè, som tillsammans med Carlo Perrier analyserade provet och då kunde påvisa grundämne 43. De föreslog 1947 namnet Teknetium, ett namn som 1949 godkändes av IUPAC. 1946 lyckades man första gången framställa vägbara mängder av teknetium vid Oak Ridge National Laboratory i Tennessee, och 1952 lyckades man för första gången framställa teknetium ur kärnbränsle. Det var det första helt syntetiska grundämnet (grek. technos, konstgjord).

Egenskaper

Isotopen ⁹⁸Tc har den längsta halveringstiden på 4,2 miljoner år. Teknetium är en av spaltprodukterna vid klyvning av uran, och utmärker sig för att vara det lättaste grundämne som helt saknar stabila isotoper. Teknetium bildas naturligt, dock i ytterst små mängder, vid spontan fission i uranmalm.

Framställning och användning

Teknetium har i sin metastabila form (⁹⁹Tc^m) medicinsk tillämpning inom nuklearmedicinsk diagnostik. Denna isotop har en halveringstid på cirka 6 timmar, och framställs från molybden-99 (från höganrikat uran) i teknetium-99m-generatorer. Det förekommer även en mindre produktion av teknetium-99m genom aktivering av molybden-98.

Metallen kan framställas genom reduktion av ammoniumperteknat eller teknetium(VII)sulfid med vätgas.

41. Niob (Nb) <— 42. Molybden (Mo) —> 43. Teknetium (Tc)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Molybden
https://en.wikipedia.org/wiki/Molybdenum

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 95,94 u
Utseende: Grå metallisk

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 10.28 g/cm³
Densitet (vid smältpunkten): 9.33 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 2 896 K (2 623 °C)
Kokpunkt: 4 912 K (4 639 °C)
Trippelpunkt:
Kritisk punkt:
Molvolym: 9,38 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 32 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 598 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 24.06 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 145 pm
Kovalent radie: 145 pm
van der Waalsradie:
Elektronaffinitet:
Arbetsfunktion:

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Kr] 4d⁵ 5s¹
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 13, 1

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −4, −2, −1, 0, +1, +2, +3, +4, +5, +6
Oxider (basicitet): (stark syra)
Elektronegativitet (Paulingskalan): 2.16

Diverse

Kristallstruktur: kubisk rymdcentrerad tätpackning (bcc)
Ljudhastighet: 5400 m/s
Termisk expansion: 4.8 µm/(m⋅K) (at 25 °C)
Värmeledningsförmåga: 138 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 18,7×10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: 53,4 nΩ⋅m (at 20 °C)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet: +89.0×10⁻⁶ cm³/mol (298 K)
Youngs modul: 329 GPa
Skjuvmodul: 126 GPa
Bulks modul: 230 GPa
Poissons konstant: 0.31
Mohs hårdhet: 5,5
Vickers hårdhet: 1400–2740 MPa
Brinells hårdhet: 1370–2500 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7439-98-7

Historia

Upptäckt: Carl Wilhelm Scheele (1778)
Första isolation: Peter Jacob Hjelm (1781)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Halveringstid (t1/2)	Sönderfall	Sönderfallsprodukt
92Mo	14.65%	Stabil
93Mo	{syn}	4×103 y	ε	93Nb
94Mo	9.19%	Stabil
95Mo	15.87%	Stabil
96Mo	16.67%	Stabil
97Mo	9.58%	Stabil
98Mo	24.29%	Stabil
99Mo	{syn}	65.94 h	β− γ	99mTc
100Mo	9.74%	7.8×1018 y	β−β−	100Ru

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_molybdenum

---

Molybden

Molybden är ett metalliskt grundämne. Molybden framställdes i ren form första gången 1781 av den svenske kemisten Peter Jakob Hjelm. Tekniskt framställs det genom att molybdenglans oxideras till molybdentrioxid som efter rening reduceras med vätgas. Slutprodukten blir molybden i pulverform.

Namnet molybden kommer av molybdos, som betyder bly på klassisk grekiska, eftersom de båda metallerna påminner om varandra.

Egenskaper

Molybden har en bland de högsta smältpunkterna av alla grundämnen. Rent molybden är vitt eller silverfärgat. Metallen är hård men plastiskt formbar. Den är beständig mot luft och vatten vid vanlig temperatur men löses av oxiderande syror.

Förekomst

Molybden förekommer naturligt främst i Molybdenglans och Wulfenit. Den är en tämligen sällsynt metall och halten i jordskorpan är ca 14 ppm.

Molybden finns i flertalet levande organismer och är en viktig beståndsdel i många olika enzymer, särskilt nitrogenas.

Användning

Molybden används även i legeringar, speciellt för att höja styrkan och värmetåligheten i olika stålsorter. Molybden är även korrosionsbeständigt, och syrabeständigt, men oxideras vid kraftig upphettning till molybenntrioxid.

Molybdendisilicid är ett motståndsmaterial med hög smältpunkt som är kemiskt motståndskraftigt. Det används därför i ugnar för mycket höga temperaturer och marknadsförs bland annat under namnen Kanthal Super, I Squared R Moly-D och Schupp MolyCom.

Ammoniummolybdat används inom analysen som ett känsligt reagens på fosfor- och arseniksyra.

H-fraser	H228, H361
P-fraser	P201, P202, P210, P280, P308 + P313, P405, P501

40. Zirkonium (Zr) <— 41. Niob (Nb) —> 42. Molybden (Mo)

https://sv.wikipedia.org/wiki/Niob
https://en.wikipedia.org/wiki/Niobium

Generella egenskaper

Relativ atommassa: 92,90637 u
Utseende: Grå metallisk, blåaktig vid oxidation

Fysikaliska egenskaper

Densitet (vid rumstemperatur): 8.57 g/cm³
Aggregationstillstånd: Fast
Smältpunkt: 2 750 K (2 477 °C)
Kokpunkt: 5 017 K (4 744 °C)
Trippelpunkt:
Kritisk punkt:
Molvolym: 10,83 × 10^-6 m³/mol
Smältvärme: 26,4 kJ/mol
Ångbildningsvärme: 696,6 kJ/mol
Molär värmekapacitet: 24.60 J/(mol·K)

Atomära egenskaper

Atomradie: 145 (198) pm
Kovalent radie: 137 pm

Elektronkonfiguration

Elektronkonfiguration: [Kr] 4d⁴ 5s¹
e⁻ per skal: 2, 8, 18, 12, 1

Kemiska egenskaper

Oxidationstillstånd: −3, −1, 0, +1, +2, +3, +4, +5
Oxider (basicitet): (svag syra)
Elektronegativitet (Paulingskalan): 1,6

Diverse

Kristallstruktur: body-centered cubic (bcc)
Ljudhastighet: 3 480 m/s
Termisk expansion: 7.3 µm/(m⋅K)
Värmeledningsförmåga: 53.7 W/(m⋅K)
Elektrisk konduktivitet: 6,93 10⁶ A/(V × m)
Elektrisk resistivitet: 152 nΩ⋅m (at 0 °C)
Magnetism: Paramagnetisk
Magnetisk susceptibilitet:
Youngs modul: 105 GPa
Skjuvmodul: 38 GPa
Bulks modul: 170 GPa
Poissons konstant: 0.40
Mohs hårdhet: 6
Vickers hårdhet: 870–1320 MPa
Brinells hårdhet: 735–2450 MPa

Identifikation

CAS-nummer: 7440-03-1

Historia

Namnursprung: Efter Niobe i grekiska mytologin, dotter till Tantales
Förutsägelse:
Upptäckt: Charles Hatchett (1801)
Första isolation: Christian Wilhelm Blomstrand (1864)

Isotoper

Iso­top	Förekomst	Half-life (t1/2)	Decay mode	Pro­duct
90Nb	{syn}	15 h	β+	90Zr
91Nb	{syn}	680 y	ε	91Zr
91mNb	{syn}	61 d	IT	91Nb
92Nb	Spår	3.47×107 y	ε γ	92Zr
92m1Nb	{syn}	10 d	ε γ	92Zr
93Nb	100%	Stabil
93mNb	{syn}	16 y	IT	93Nb
94Nb	Spår	20.3×103 y	β− γ	94Mo
95Nb	{syn}	35 d	β− γ	95Mo
95mNb	{syn}	4 d	IT	95Nb
96Nb	{syn}	24 h	β−	96Mo

https://en.wikipedia.org/wiki/Isotopes_of_niobium

---

Niob

Niob (tidigare på engelska columbium Cb) har kemiskt tecken Nb och är ett mycket sällsynt metallisktgrundämne som tillhör övergångsmetallerna.

Historik

Niob upptäcktes första gången 1801 av Charles Hatchett, genom framställning av niob(V)oxid ur det niobrika mineralet columbit. Han kallade det nyupptäckta ämnet columbium, efter upptäcktens anknytning till Amerika. John Winthrop hade sänt en samling mineral till Hans Sloane i England. Vid Sloanes död 1753 tillföll samlingen British Museum, där Hatchett nästan 50 år senare fick i uppdrag att identifiera och katalogisera mineralerna.

Man trodde länge att ämnet var identiskt med tantal, upptäckt 1802 av Anders Gustaf Ekeberg. William Hyde Wollaston hade 1809 analyserat både columbit och tantalit och dragit slutsatsen att tantal är identiskt med columbium. Heinrich Rose visade 1844 att så inte var fallet och gav det lättare ämnet namnet niobium. Metallen framställdes av den svenske kemisten Christian Wilhelm Blomstrand 1864 genom att upphetta niobklorid i vätgas.

Namnet niob kommer av Niobe, Tantalus dotter i den antika grekiska mytologin, och gavs på grund av ämnets likhet med tantal. Namnet niob (Nb) accepterades på den europeiska kontinenten, men i USA fortsatte man länge att kalla metallen columbium (Cb). I Storbritannien användes båda namnen. Först 1949 beslöt International Union of Pure and Applied Chemistry att niob skulle gälla för hela världen.

Separation av niob från tantal

Flera niobhaltiga mineral innehåller förutom grundämnet niob även en varierande halt av grundämnet tantal. Dessa två grundämnen är kemiskt mycket lika och därmed svåra att separera. De kan dock skiljas åt med olika metoder. Traditionellt har framför allt två metoder använts. Den första bygger på att man överför niob och tantal till klorid-form (NbCl₅ respektive TaCl₅) varefter de skiljs och renas genom destillation. Den andra metoden bygger på fraktionerad kristallisation där metallerna överförs till fluoridform med fluorvätesyra och kaliumfluorid. Tantal bildar kaliumfluorotantalat (K₂TaF₇) som kristalliseras ut medan niob bildar ett oxifluoroniobat med högre löslighet som inte kristalliserar förrän pH ändras. Denna metod kom dock i mitten av 1900-talet att ersättas av metoder som bygger på vätskeextraktion. Det kan t.ex. ske genom att mineral med de båda ämnena löses i till exempel fluorvätesyra, extraheras över till en organisk fas av t.ex. metylisobutylketon, tributylfosfat eller 1-oktanol, och därefter selektivt extraheras tillbaka till en vattenfas och sedan fälls ut t.ex. med hjälp av kaliumfluorid eller ammoniak. Denna princip har sedan vidareutvecklats till metoder där faserna separeras med membran.

Förekomst

Columbit

Columbit är en viktig niobmalm. I denna är niob ofta förenat med järn (Fe) och mangan (Mn), utöver syre (O): (Fe,Mn)Nb₂O₆. Föreningen med järn kallas ferrocolumbit (järncolumbit), niobit eller columbit-(Fe), med mangan manganocolumbit eller columbit-(Mn).

Järncolumbit finns tillsammans med kryolit, på Grönland och i Norge, liksom tillsammans med granit på flera platser i såväl Europa som Nordamerika. Järnkolumbit bildar svarta, rombiska kristaller.

En columbitrik malm är coltan (columbit-tantalit), där columbiten bildat en fast lösning med det likartade tantal-rika mineralet tantalit ((Fe,Mn)Ta₂O₆).

Euxenit

Ett annat mineral, som innehåller niob är euxenit, där även terbium ingår.

Sövit

Ytterligare ett mineral med niobinnehåll är Sövit. Det bröts på 1950-talet i Norge fram till 1963 för att framställa niob för USA:s militära kärnvapen- och raketutvecklingsprogram.

Niobföreningar

• Nioboxider, Nb₂O₅, Nb₂O₃

Användning

Legeringar med niob används bland annat till extra starka svetsfogar och komponenter i jetmotorer.

Niobgruvor

• Mrima Hill mine, Kenya
• Søve gruver, Norge (1940-telet–1960-talet)

H-fraser	H228
P-fraser	P210, P240