Richard Handl

Observatör A bedömer att takyonen rör sig framåt i tiden från dess skapande vid det ögonblick som markerades ”nu.” Den fortplantar sig från ”nu” hyperytan av samtidighet mot simultanitetens ”senare” hyperyta.

Observatör B rör sig i riktning mot förökning av takyon. Observatör B hittar takyonen att ligga helt inom en av B:s hyperytor av samtidighet, ”nuet” hyperyta som innehåller händelsen då takyonen skapades. Faktum är att ”nu” hyperytan innehåller alla händelser i takyons historia. Så takyonen existerar bara ”nu” för observatör B. Det vill säga för B har takyonen oändlig hastighet – den täcker avstånd på nolltid – och det har den gjort försvann till rumslig oändlighet i samma ögonblick ”nu”.

Äntligen observatör C, som rör sig jämnt snabbare i samma riktning, bedömer att takyonen färdas In i det förflutna. Takyonen skapas på ”nu” hyperytan av samtidighet och fortplantar sig mot den ”tidigare” hyperytan av samtidighet. Den kommer till den tidigare hyperytan som samlar händelser från en tidigare tidpunkt innan den skapades. Det betyder att takyonen färdas bakåt i tiden .

Alla tre figurerna ovan är ritade med takyonen som rör sig uppåt på sidan. Så det är lätt att falla in i fälla att föreställa sig att figuren med observatör A visar vad som är verkligen händer: att takyonen verkligen fortplantar sig framåt in tid och att de andra två siffrorna representerar snedvridna rapportering från observatörer B och C i rörelse. Det är inte så det fungerar. De relativitetsprincipen försäkrar oss om att rapporterna från alla observatörer är lika bra . C:s rapportering om att takyonen reser bakåt i tiden är lika bra som A:s rapportering av takyon färdas framåt i tiden. Att figuren som visar observatör A ser ut mer naturligt är bara en slump av hur siffrorna har varit ritade. Vi skulle lika gärna kunna rita figurerna så att C:s världslinje är vertikal. Då, som visas till vänster, skulle den naturliga läsningen vara att takyonen fortplantar sig bakåt i tiden.

Ingen av siffrorna är mer korrekta än någon annan. De relativitetsprincipen försäkrar oss att alla observatörer är det lika bra. Eftersom de är oense om huruvida takyon fortplantar sig framåt i tiden, det bästa vi kan säga är att det finns nej observatörsoberoende faktum om utbredningsriktningen, precis som det inte finns något faktum om vilken observatör som verkligen är i vila.

Rymdskeppet passerar händelselöst trots sitt position vid tidpunkt 1 till sin position vid tidpunkt 2 . Sedan är den programmerad att avge en takyon in i det förflutna som kommer att träffa en takyonspegel, placerad framför in en förutbestämd plats. Spegeln är orienterad så att reflekterad takyon kommer att fortsätta sprida sig in i det förflutna så att dess väg skär med rymdskeppet vid den tidigare tiden 1.

Rymdskeppet är utrustat med en takyon detektor. Om detektorn upptäcker en takyon är den programmerad att förstöra rymdskeppet.

Rymdskeppet upptäcker takyonen vid tidpunkt 1 och förstör rymdskeppet. Det finns alltså ingen rymdskepp vid senare tillfälle 2 att avge en takyon.

Vid tidpunkt 1 , rymdskeppet får INTE en takyon, så det gör Förstör INTE rymdskeppet.

Rymdskeppet överlever till tid 2 , varpå sänder ut en takyon in i det förflutna som fortplantar sig mot rymdskeppet vid tidpunkten 1.

Och så vidare …

Den enklaste lösningen är bara att anta det emissionen av takyoner är bara inte något som kan kontrolleras av oss. Precis som mottagandet av en signal är något som händer oss, emission (eller mottagande) av en takyon är återigen bara något som händer oss. Vi kan inte väljer att ta emot en takyon när det inte finns någon där. På motsvarande sätt kan vi inte välja att avge en takyon. Ett utsläpp kan bara hända.

Paradoxen ovan beror på att robotarna kan avge en takyon när deras programmering kräver det. Om det inte längre är möjligt, vi kan anta att takyoniska interaktioner är begränsade till ettor som inte innebär några paradoxala motsägelser.

Det som gör denna resolution rimlig är att det inte finns någon absolut skillnad mellan utsläpp och mottagande av en takyon. Det en observatör räknar som utsläpp kan en annan räknas som ett kvitto. Så vi kan förvänta oss att den enda regeln om bristande kontroll täcker både utsläpp och mottagning.

Vi kan göra denna resolution lite mer exakt genom att be om mer information om takyonerna. Hittills har vi bara placerade takyoner och utforskade hur de måste bete sig i kraft av bakgrundsrumtid som de lever i. Ett mer fullständig teori om takyoner måste ge en mer fullständig teori av vad de är.

Vi har tagit en liknande genväg med ljussignaler. Vi antar bara att ljussignaler kan skapas efter behag av oss och detekteras som behövs. Vi kan göra det eftersom vi har en fullständig teori om ljus. Vi vet att vi kan skapa ljus genom att till exempel ladda ur en hög spänning genom en gas. Vi vet att vi kan upptäcka ljus genom dess effekter på silverhalogenider i en fotografisk emulsion; eller, mer modernt teknik, genom spänningen den skapar i en fotodiod.

Kan det finnas en liknande, välutvecklad teori om takyonisk materia som gör att vi kan skapa takyoner och upptäcka dem med liknande anläggningen? Takyon paradoxen visar att ingen takyon teori om detta typ kan vara konsekvent.

Överväg igen observatör C från tidigare . Vi beskrev observatör C som att hitta en takyonemissionshändelse i C:s ”nu”-tid och att takyonen är sänds ut i det förflutna.

Vi kan föreställa oss att C träffade en trigger på någon takyonskapande enhet som ledde till utsläppet.

C:s normala beskrivning av processen skulle dock vara ganska olik det av ett utsläpp som C medförde. Snarare skulle C säga att, vid ett tidigare tillfälle fanns det en takyon som fortplantade sig mot C. Det anlände i det ögonblick som C tryckte på avtryckaren på enheten.

Takyonens ankomst och avtryckarens tryck bara slumpmässigt sammanfalla .